Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 345 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den kaukasiska fronten och den amerikanska konsuln F. Willoughby Smith

Under veckorna efter marsrevolutionen förblev den kaukasiska fronten relativt stark. Den turkiska tredje armén försvarade en linje som sträckte sig från Tripoli vid Svarta havet ner till Kemakh, sydväst om Erzindjan, medan den andra armén höll positionerna från Kighi till sydväst om sjön Van. Vinterförhållandena krävde många offer. Bristen för förnödenheter skördade liv bland de redan alarmerande höga antalet sjuka och deserterade. 50 000 rapporterades ha flytt endast från den tredje armén, 61 en siffra som lades till den halva miljon turkiska soldater som redan hade deserterat sedan världskrigets utbrott. 62 Tredje arméns befäl, Vehib Pascha, försökte konsolidera sina män genom att ändra strukturen på armékårerna 5, 9, 10 och 11. 63 Genom att kombinera tre divisioner från respektive kår till en enhet och lägga till ytterligare två andra divisioner, skapade han de kaukasiska 1:a och 2:a armékårerna, var och en bestående av de 9:e, 10:e, 36:e och 5:e, 11:e, 37:e divisionerna. 64

För att på ett bättre sätt koordinera aktiviteterna längs fronten, kombinerade Enver under mars 1916 de andra och tredje arméerna med den kaukasiska armégruppen under ledning av Izzet Pascha med högkvarter i Kharpout. Mustafa Kemal ersatte Izzet som befäl för den andra armén. 65 Genom att utnyttja de ryska soldaternas ovilja att strida efter marsrevolutionen, ledde han ett begränsat turkiskt avancemang som resulterade i en återockupation av regionen från Bitlis ända till Moush. 66 Den hastiga avslutningen av denna manöver i maj berodde på att Kemals armé inte var kapabel att driva större offensiver. Ytterligare en anledning kan ha varit general Erich von Ludendorffs order till Enver att undvika fler militära aktiviteter på den kaukasiska fronten för att kunna övertyga ryssarna om tyskarnas fredsönskan. 67

Den ryska armén led, även om den var överlägsen den turkiska armén både i manskap och i material, också stora förluster p.g.a. den stränga vintern. Men till ännu större skada var den häftiga demoraliseringen och oron. Soldaternas sovjeter vägrade ofta att lyda order, förolämpade högt rankade officerare och beskyllde Petrograds regering för att inte omedelbart teckna ett fredsavtal angående "ingen annektering, inga eftergifter". General Iudenich, befälhavare för den kaukasiska fronten sedan marsrevolutionen, misstänktes hysa tsariska sympatier och diskrediterades för att ha evakuerat regionen Bitlis-Moush. Med godkännande från högljudda revolutionära organisationer ersattes han i juni av general Przhevalsky, veteran från 1914-års Sarighamish-kampanj. 68

Mustafa Kemals manöver i Moush och den vitt spridda oviljan bland de ryska soldaterna skrämde de återvändande västarmenierna. Å deras vägnar mötte Zavriev, Armen Garo och medlemmar ur Moskva-Petrograds armeniska församlingar den provisoriska regeringen. De försökte övertyga Kerensky, först som krigsminister och sedan som ministerpresident, om vikten av att behålla en solid kaukasisk front och krävde att tusentals armeniska soldater i Europa skulle omplaceras till den armeniska platån. 69 Tillbakadragandet av dessa soldater från den europeiska fronten skulle inte ha något större betydelse för aktiviteterna vid fronten, men deras närvaro i Västarmenien skulle spela en avgörande roll för behållandet av de ryskockuperade områdena. Kerensky accepterade förslaget men försökte att genomföra manövern så diskret som möjligt för att det inte skulle orsaka andra liknande krav från imperiets folk. 70 Strax innan den provisoriska regeringens kollaps i november 1917, hade minst 35 000 armeniska trupper fått order om att förflytta sig till den kaukasiska fronten. Men endast några få tusen hade verkligen börjat förflytta sig, av dem reste majoriteten längs de södra vägarna fram till Baku där de skulle få tågtransport till Tiflis och sedan vidare till fronten. 71 Olyckligtvis hade då spänningarna mellan Bakusovjeten och majoriteten av tatarerna nått farliga proportioner. Muslimerna, som kontrollerade större delen av territoriet där Baku-Tiflisjärnvägen passerade, förbjöd ofta tågen att passera innan de hade letat igenom vagnarna efter icke önskvärda element. I takt med att den osmanska närvaron bland Transkaukasus muslimer ökade, brännmärktes de armeniska trupperna som förflyttade sig västerut mot fronten som icke önskvärda och vägrades passage. Under resten av året och större delen av 1918 förblev den armeniska styrkan strandad i Baku där den under ledning av det Armeniska rådet hjälpte till med administrationen i stadens sovjet. 72