Ryssland i kris, juli-november 1917
Smiths utvärdering av krisen i Ryssland och vid fronten var riktig. Den provisoriska regeringen var oförmögen att regera och de socialistiska partierna som dominerade Petrograds sovjet vägrade att styra. De flesta ortodoxa marxister och socialrevolutionärer fortsatte påstå att ett omedelbart antagande av full makt inte var tillämpbart i "tvåstegs revolutionen". För att hålla det ökande allmänna missnöjet med regeringen i schack och för att få mer stöd från folket, förespråkade Kerensky en framgångsrik militärkampanj. Med minnet av Plehves önskan strax innan 1904 års konflikt med Japan om ett "segerrikt litet krig", inledde Kerensky den 1 juli en bred offensiv längs hela den österrikiska fronten. Efter initial framgång gav det oengagerade manskapet vika. Istället för att lyda order om avancemang, intresserade de militära sovjeterna sig för polemik och försökte definiera när ett "defensivt krig" övergår till ett "aggressivt krig". Medan ryska soldater deltog i massprotester och lyssnade på professionella talare, slog den tyska armén till med ett massivt slag som krossade fienderna och mångdubblade de ryska deserteringarna såväl som oredan och otåligheten. 80 Arga grupper svärmade genom Petrograds gator under den 16-17 juli och krävde att verkställande kommittén i sovjeten skulle ta över makten. Ryssland var genomsyrat av regeringens ineffektiva dualitet och det enda organ som kunde tänkas vara kapabel att styra Petrograds sovjet pressades nu att acceptera ansvaret. Bolsjevikerna anslöt sig till den spontana rörelsen och ledde massorna i utropandet av de bekanta slagorden "All makt åt sovjeterna". Men fortfarande vägrade den verkställande kommittén att ge efter för allmänhetens krav. Istället släppte den provisoriska regeringen ut ett rykte om att Lenin var en tysk agent, kallade dit sina lojala trupper som den 18 juli skingrade demonstranterna och förstörde bolsjevikernas högkvarter och Pravdas kontor. 81 Episoden om "Julidagarna" tvingade Lenin att gå under jorden och att modifiera bolsjevikernas taktik. I augusti, under sessionerna för partiets sjätte kongress skrek man inte längre "All makt åt sovjeterna" eftersom det var just sovjeterna som hade förrått revolutionen. 82
Prins Lvovs kabinett överlevde inte "Julidagarna". Nedtryckandet av de bolsjevikstödda demonstrationerna följdes av bildandet av en ny koalitionsregering i vilken Kerensky antog den illavarslande posten som ministerpresident. 83 Transkaukasus förblev återigen lojal mot den provisoriska regeringen och Petrograds sovjet. Den 20 juli utannonserade de verkställande kommittéerna för flera regionala sovjeter i Tiflis nyheten om "Julidagarnas" likvidation och begärde att alla transkaukasier skulle bibehålla ordningen. Angående resolutionerna om lojalitet mot den centrala regeringen och fördömandet av alla aktiviteter som inte var auktoriserade av sovjeterna var socialrevolutionära, mensjeviker, armeniska socialdemokrater, dashnakister, muslimska ledare så väl som bolsjeviker överens. 84
Trots den temporära misskrediteringen hamnade bolsjevikerna återigen som ett resultat av septemberaffären, mer känd som Kornilovshchina, i förgrunden. En fejd mellan Kerensky och överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, L. G. Kornilov, resulterade i den senares marsch mot huvudstaden "för att rädda landet från anarki och maximalism". Generalen arresterades och hans ansvarsområden övertogs av ministerpresidenten, men statskuppsförsöket hade skrämt Kerensky och Petrograds sovjet så pass mycket att fängslade bolsjeviker släpptes fria, beväpnades och fick ingå i det "Röda gardet", som hade bildats för att försvara revolutionen. Politiskt lutade sig nu Ryssland alltmer åt vänster då flera sovjeter kom under den bolsjevik-vänstra socialrevolutionära koalitionens inflytande. Nu, efter att ha fått större stöd än någonsin tidigare, gav bolsjevikerna sitt bifall till sloganen "All makt åt sovjeterna". 85 Antagandet av bolsjevikstödda resolutioner i dessa sovjeter var inte längre någon ovanlighet. Från Kornilovshchina fram till novemberrevolutionen intensifierades de nationella kriserna. Upplösningen av armén, anarkistiskt uppförande hos bönderna, arbetarnas strejker och lockouter och en olidlig inflation – allt bidrog till ett crescendo av radikalism. Den provisoriska regeringen hölls ansvarig för missödena och eftersom både mensjeviker och socialrevolutionärer ingick i koalitionskabinettet, drogs även de in i anklagelserna. Det ryska folket började undra om inte bolsjevikerna trots allt erbjöd den rätta lösningen på dilemmat.
I enlighet med den mentalitet som dominerade resten av Ryssland började områdena bortom de kaukasiska bergen också svaja åt vänster. För att bekämpa de "kontrarevolutionära", reste sig den diktatoriska Kommittén för allmän säkerhet i Tiflis, medan Zhordania i det regionala centret för sovjeterna krävde att kadeterna skulle uteslutas från Petrograds regering och att den misskrediterade koalitionen skulle ersättas av ett rent socialistiskt kabinett. Tiflis Duma och de flesta revolutionära organisationerna upprepade mensjevikiska talares ultimatum. På den regionala administrativa nivån attackerades nu Ozakomen öppet. Flera möten om sovjeters och allmänhetens säkerhet hölls, alla dominerade av mensjeviker, där det insisterades på att Ozakoms medlemskap skulle omfatta socialistiska, demokratiska och revolutionära element, men inte nationella, och att mensjeviker och socialrevolutionärer borde kontrollera det omorganiserade organet, vars jurisdiktion enligt deras förslag skulle sträcka sig fram till norra Kaukasus och de ockuperade territorierna i det osmanska imperiet. Representanter för Dashnaktsoutiun, vilka hade ett litet inflytande på dessa möten och t.o.m. de armeniska mensjevikerna var oroliga över de georgiska förslagen. När Zhordania och Gegechkori förespråkade olydnad mot Kerenskys order om att upplösa de speciella säkerhets- och revolutionära kommittéerna som hade bildats under Kornilovs "myteri", kritiserades de av sina armeniska politiska kamrater, Zohrabian och Nazarov, vilka föreslog måttlighet. De armeniska mensjevikerna försökte dölja sin oro över de radikala tendenserna hos sina georgiska kollegor genom att påstå att bibehållandet av den revolutionära ordningen krävde ett enda administrativt organ, nämligen Ozakomen. Vid mitten av oktober hade känslorna avtagit tillräckligt för att man skulle tillåta en kompromiss. Mensjevikerna ville inte längre utesluta representanter för de muslimska organisationerna eller Dashnaktsoutiun ur Ozakomen. Dessutom, för att undvika dualitet inom regeringen, kom man överens om att Kommittén för allmän säkerhet och kampanjledare mot anarkin, skulle agera som en kommission under Ozakoms styre. 86 Kompromissen stannade dock på pappret eftersom novemberrevolutionen styrde strömmen för Transkaukasus administrativa frågor i en annan riktning.
|
