Hur mycket än fientligheten från det nationella partiet mot Rom än var berättigat måste man ändå bekräfta att med tiden så drabbades den av korruption och de armeniska furstarna som stöddes av olika grannländer började glömma sitt riktiga mål och den nationella känslan försvann hos dem. Nu rådde feodalherrarnas era i Armenien, makthavare som var dödsfiender med allt som en kung stod för och var redo att offra allt för sin egen vinning. De avskydde att lyda under en lagenligt stark härskare och ville ständigt slippa en för att vara sina egna herrar, något som innebar större status, även om detta innebar början till lydnad under en främmande herres makt. 29
Armenien fick uppleva endast en kort period av fred och det efter år 17 e. Kr. då Germanicus med sin armé kom till Armenien för att sätta Artashes III på tronen. Denne kung som i historien även är känd under namnet Zenon och som Mommsen beskriver honom "han var en storsupare men en modig krigare", var kunnig om Armeniens fördelar och dess behov. Under hans regeringstid, som varade i 32 år, upplevde Armenien en fridsam period. Efter hans tid startade de inre oroligheterna återigen och adelns inblandning i landets styre ökade återigen, i synnerhet efter att romarna satte Mithradates, bror till Iberiens (Georgiens) kung, som var en tvättäkta bandit, på armeniska tronen. Vid första bästa tillfälle mördade han en av sina bröder, som av romarna hade utsetts till hans efterträdare, för att hans egen son, Rhadamiste, skulle bli Armeniens näste kung. 33
Armenierna blev skräckslagna av detta illdåd som hade drabbat deras kungafamilj, trots att de var främmande härskare som hade påtvingats armenierna av romarna. Den romerske historikern Tacitus berättar att: "Om dessa härskare hade förtjänat sin tron med hjältedåd så hade de varit mindre intressanta för Rom". Och trots att detta synsätt delades även av vissa romerska "realister" så tyckte armeniska folket något annat: deras vrede var gränslös och upproret ett faktum. De kallade på parthernas assistans (år 53) och kunde köra ut Rhadamiste ur Armenien varefter Tirdat, persiske kungens bror, sattes på Armeniens tron.
Tirdat I:s regeringstid (53-100)
Tirdat I:s styre var början till dynastin Arshakouni (Arsaciderna) som alltså var av persiskt blod. Denna dynasti härskade i Armenien i över tre sekler och existerade två hundra år efter att parthernas dynasti upplöstes i deras hemland Persien.
Som Henri Focillon påpekar om de fyra grenarna i dynastin arsaciderna som härskade i Persien, Armenien, Bactriane och Scyrhie, var den i Persien mäktigast och hade störst inflytande över de andra tre grenarna. Ändå skulle den i Armenien leva längst av alla. 35
Då Tirdats kröning som Armeniens kung i princip innebar slutet på romarnas inflytande i detta område och en fördel för deras fiende perserna så bestämde sig romarna för att anfalla Armenien för att köra bort den nye kungen. Denna plan försenades ända fram till år 58 e. Kr. och under denna tid hade Tirdat I tillräckligt med tid för att stärka sitt kungadömes grunder.
Detta anfall var början till ett krig som skulle vara i fyra år under vilket Armenien, som fick hjälp från perserna, framgångsrikt kunde stå emot romarna.
Den berömde romerske fältherren Corbulon som var en stor krigare och vars fälttåg mot perserna och armenierna enligt Bossuet var kejsar Neros enda ärofulla kampanj, korsade floden Eufrat med 30 000 soldater och marscherade mot den plats som idag heter Erzurum. Tirdat I, Armeniens nye kung, visade ett stort motstånd. 37 Han kunde med stor kunnighet koncentrera sina styrkor så att han stängde vägen från Svarta havet till Trabizond, d.v.s. försörjandet av förnödenheter och proviant till romerska armén.
|
