Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 354 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Revolution, Sovnarkomen, och självbestämmande

Kerenskys provisoriska regerings oförmåga att ta itu med de militära, ekonomiska och sociala kriserna resulterade i bolsjevikrevolutionen den 7 november 1917. Den så kallade Demokratiska konferensen och "Förparlamentet", som hade sammankallats under de föregående veckorna, misslyckades också med att tillfredställa de krigströtta soldaternas och de markhungriga böndernas krav. Fast beslutna om att förbli lojala gentemot de demokratiska procedurerna under dessa ogynnsamma tider, tyckte de moderata socialistiska grupperna att alla stora policybeslut skulle vara reserverade för det illusionistiska universalmedlet - den konstituerande församlingen. Under tiden samlade Lenin tillräckligt med partistöd för att den 23 oktober övertyga centralkommittén om att tiden för uppror var inne. Mot den bittra oppositionen från Lenins gamla medarbetare, L. B. Kamenev och G. E. Zinoviev, vilka argumenterade för seger genom legala åtgärder, deklarerade mötet: "Så, med erkännande om att ett väpnat uppror är oundvikligt och att tiden är mogen för det, föreslår Centralkommittén att alla partiorganisationer ska vägledas och lösa alla praktiska problem… utifrån denna ståndpunkt". 1

Den bolsjevik-vänstra socialrevolutionära koalitionen i Petrograds sovjet inledde förberedelser för att följa Lenins direktiv. Den 2 november utsågs L. D. Trotsky till ledare för den Militära Revolutionskommittén, vilken intensifierade regeringsfientligheten i Petrograds garnison. Den stora arsenalen i Peter-Paul fästningen ockuperades av Trotskys män den 5 november. Kerensky svarade med att dagen efter utropa undantagstillstånd, men Förparlamentet lade skulden för den kritiska situationen på Kerensky samtidigt som det fördömde upproret. I en allt för försenad åtgärd krävde socialisterna att all mark omedelbart skulle överföras till bönderna och att bestämda åtgärder skulle antas för att avsluta den ryska inblandningen i kriget. Sådana resolutioner var dock värdelösa, då den bolsjevikiska militären inom loppet av några timmar hade ockuperat strategiska platser i huvudstaden och strax efter midnatt börjat röra sig mot Vinterpalatset, den provisoriska regeringens högkvarter. På morgonen den 7 november 1917 sändes nyheten om den så gott som fredliga bolsjevikiska kuppen över hela världen. 2

Sovjeternas andra Allryska kongress hölls samma dag. I kontrast till den första kongressen i juni kontrollerades denna av den bolsjevik-vänstra SR koalitionen. Församlingen talade för en "rättvis och demokratisk" fred utan annektering eller skadestånd och förkastade hemlig diplomati och i synnerhet de allierades hemliga avtal om krigens "smulor". 3 Den 8 november bekräftades det nya kabinettet, Rådet för folkets kommissarier (Sovnarkom), med Lenin som dess ordförande, Trotsky som utrikeskommissarie och Stalin (I. V. Djugashvili) som nationalkommissarie. 4

Bland Sovnarkoms första aktioner var publiceringen av "Deklarationen om folkens rättigheter" vilken garanterade alla folk i Ryssland likvärdighet, erbjöd varje nationalitet självbestämmande upp till och inklusive separation och etablering av en självständig stat, avvisade alla privilegier och restriktioner baserade på religion eller nationalitet och garanterade alla minoriteter i Ryssland en obehindrad utveckling. 5 Tydligen hade Lenin genom antagandet av ett "nationellt självbestämmande" ändrat den marxistiska grundsatsen om att nationer och nationaliteter var ett arv från "ancien régime" och skulle försvinna genom bildandet av en armé bestående av de arbetande folken. Det har påståtts att Lenin förespråkade principen om självbestämmande när det främjade målet för en världsrevolution eller ledde till en eliminering av antisovjetiska regeringar. Nationalism, tillsammans med andra bolsjevikiska förbannelser närdes nu för att vinna de förtryckta minoriteternas förtroende och för att försvaga kommunismens motståndare. 6 Medan Lenin erbjöd Rysslands folk rätten att utträda ur Ryssland, förespråkade han dock konstant en förening av hela det före detta Romanovska imperiet.