Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 356 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Lenins deklaration om Armenien

I artiklar publicerade i Pravda under våren 1917, målade Lenin en sorglig bild av västarmeniernas lidande, offer till imperialistiska rivaliteter. Medlemmar i den provisoriska regeringen, och i synnerhet utrikesministern Miliukov, attackerades för planer om annekteringen av området i fråga och fortsättningen på tsariska planer om liknande undersåtiska folk så som polacker och armenierna. 11 I maj klagade Lenin på att "den ryska kapitalistiska regeringen håller delar av Galiciern, Västarmenien-A, Finland Ukraina, etc." 12 Han påstod att: "Annekteringen av Belgien, Serbien, etc. kommer inte att sluta vara annekteringar bara för att den tyska Kadett har ersatt Wilhelm, precis som att annekteringen av Khiva, Bukhara, Armenien, Finland, Ukraina, etc. inte slutade vara annektering bara för att tsar Nikolas hade ersatts av den ryska Kadet, de ryska kapitalisterna". 13

Under samma månad, maj 1917, i den bolsjevikiska konferensen som kallade för "All makt åt sovjeterna" anklagade Lenin återigen Lvovs kabinett för på ett själviskt sätt fortsätta den imperialistiska, rovdjuriska kriget och angrep regeringens skamfulla tsariska hemliga avtalen, vilka "lovade de ryska kapitalisterna frihet att råna Kina, Persien, Turkiet, Österrike, etc." 14 Under diskuteringen av nationalitetsfrågan uttalade han att: "Om sovjeten tar makten
i morgon … kommer vi då att säga: Tyskland, ut med dina trupper ur Polen, Ryssland, ut med dina trupper ur Armenien, annars kommer det att vara en lögn." 15

Lenins röst nådde relativt få på det hemliga bolsjevikmötet, men flera hundra delegater från Rysslands olika delar hörde honom den 22 juni då han talade på den första kongressen för sovjeterna. I avsky för de allierades annekteringsvilliga överenskommelser utbrast han: "Om vi publicerar dessa avtal och klart och tydligt säger vid möten med de ryska arbetarna och de ryska bönderna, i synnerhet i varje avlägsen liten by: Detta är vad ni kämpar för, för sundet, för att hålla kvar Armenien, så skulle alla säga: Vi vill inte ha något sådant krig." 16

Senare fortsatte Lenin ytterligare och föreslog: "Vår armé finns på den turkiska fronten. Dess storlek vet jag inget om. Låt oss säga att den är ungefär tre miljoner. Om denna armé som hålls i Armenien för att fortsätta med annekteringarna, vilket ni tolererar trots predikan om fred utan annektering till andra folk, fastän ni har makten och auktoriteten, skulle omvändas till detta program skulle den förvandla Armenien till en självständig armenisk republik och ge den de pengar som tas från oss och ges till de engelsk-franska finansiärerna, det skulle vara mycket bättre." 17

Liknande uttalanden frambringade negativa gensvar från de flesta armeniska ledarna. Kadetter och populister, SR och mensjeviker lade sina röster på de dashnakister vilka förlöjligade de "äventyrliga" manövrerna hos bolsjevikerna. Om den ryska armén skulle dras tillbaka skulle det inte finnas någon "självständig armenisk republik" utan en turkisk offensiv in i Transkaukasus. Sovjethistorikern B. A. Borian har medgett att Lenin var fast besluten att starta en internationell revolution, även om förverkligandet av en rysk evakuering skulle utsätta armenierna för nya massakrer. Att behålla ett ottomanskt territorium skulle utsätta den sovjetiska regeringen för anklagelser om hyckleri. Endast genom att avsäga sig anspråk på Armenien kunde Ryssland övertyga de asiatiska folken om sina ärliga avsikter om fred utan annektering. Övertygade om det skulle de förtryckta massorna i Öst enas med sovjeterna för att slå ett dödligt slag mot de imperialistiska, kolonialistiska regeringarna i Västlandet. 18 I ljuset av detta är Sovnarkomens "Vädjan till muslimerna i Ryssland och Östlandet" den 3 december av speciell betydelse. I förpliktelserna som fanns kunde man läsa: "Vi deklarerar att avtalet om delningen av Turkiet, vilket skulle beröva det Armenien, är ogiltigt och tomt." 19

I och med att bolsjevikernas prestige ökade i Rysslands olika delar fortsatte Lenin att framföra sina krav. En månad innan kuppen i november förklarade han i "Revolutionens mål": "Då är det vårt ansvar att omedelbart tillfredsställa kraven hos ukrainarna och finländarna och att garantera dem, såväl som andra nationaliteter i Ryssland, total frihet, inklusive frihet till utträde, och tillämpa detsamma för hela Armenien, med löfte om att evakuera det såväl som de turkiska områdena ockuperade av oss, etc." 20

Inställningen klargjordes två veckor efter: "Hade vi fått makten skulle vi naturligtvis omedelbart erkänna denna rätt [av separationen] hos Finland, Ukraina, Armenien och andra nationer vilka har förtryckts av tsarismen (och det borgerliga Storryssland). Men vi, för vår del, strävar inte på något sätt efter denna separation. Vi vill ha den största möjliga staten, den närmaste möjliga unionen, det största antalet nationer som grannar med vårt Storryssland…" 21

Av de transkaukasiska folken var bara armenierna nämnda specifikt i dessa representativa uttalanden. Även för bolsjevikerna verkade den armeniska framtiden vara skäl till ett speciellt betänkande. Det var minsann gåtfullt att de beskyddade målet hos Armeniens revolutionärer, autonomi och självbestämmande erbjöds av bolsjevikerna men avvisades och misstänktes av veteranerna för den armeniska befrielserörelsen.