Sovnarkom söker fred
I Sovjets försök att dra sig ur kriget, med eller utan sina tidigare allierades godkännande, användes termen "Armenien" ännu en gång. Den 21 november, två veckor efter Kerenskys flykt, instruerade Sovnarkom överbefälhavaren, general N. N. Dukhonin, att arrangera en omedelbar vapenvila med axelmakterna. 30 Då han vägrade lyda order lynchades Dukhonin och ansvaret övergick till N. V. Krilenko i kommissariatet för krigs- och marina frågor. Enhetsbefälen beordrades att omedelbart kommunicera med motståndarstyrkorna för att få till stånd ett eldupphör. Sedan reste sovjetiska förhandlare till den polska byn Brest-Litovsk, högkvarter för den tyska östra fronten, där de den 15 december, efter uttalanden av
de magiska termerna "självbestämmande", "inga annekteringar" och "inga skadestånd", kom överens om den preliminära vapenvilan vilken skulle träda i kraft två dagar senare. 31
I denna fråga uppmanade kommissariatet för utrikesfrågor arbetarna i Europa att pressa sina respektive regeringar: "Belgien, Serbien, Rumänien, Polen, Ukraina, Grekland, Persien och Armenien kommer endast att befrias genom arbetarna i de krigförande och neutrala länderna i deras segervissa kamp mot alla imperialister, och inte genom segern hos en av de imperialistiska koalitionerna." 32
Fredsförhandlingarna började den 22 december med A. A. Ioffe som ledare för Sovnarkoms delegation, medan en utvald grupp av militärer och diplomater representerade de tyska, österrikisk-ungerska och osmanska imperierna och det bulgariska kungariket. Under den första sessionen utannonserade Ioffe de sovjetiska grunderna för fred. Villkoren var:
- Inga kraftfulla tillslag mot territorier tagna under kriget och tillbakadragande av de ockuperande arméerna.
- Återupprättandeinställande av självständigheten hos nationer som hade berövats detta sedan krigets utbrott.
- Val för nationer, som fram till nu inte hade varit självständiga, att antingen bli självständiga eller förenas med andra stater.
- Garanti för säkerheten för minoriteter i multinationella territorier.
- Inga tillämpningar av skadestånd.
- Uppgörelse om koloniala frågor i enlighet med punkterna 1 till 4. 33
Några dagar senare presenterades ett speciellt förslag angående punkt 1: "Ryssland kommer att dra tillbaka sina trupper från Österrike-Ungern, Turkiet och Persien, vilka det ockuperar, medan axelmakterna kommer att dra tillbaka sina trupper från Polen, Litauen, Courland och andra ryska regioner." 34
Den sovjetiska regeringen var välförberedd för att ge upp sitt avancemang i den kaukasiska fronten i utbyte mot återställandet av dess västra provinser. Självklart vägrade den tyska representationen, ledd av general Max von Hoffmann, att på ett seriöst sätt beakta liknande förslag och fortsatte att försöka dela med Sovjet några av dess mest fertila och befolkade områden samtidigt som den osmanska delegaten i Brest-Litovsk, general Zekki Pascha, sultanens adjutant och militära sändebud i Berlin, försökte få sina tyska allierade att kräva att 1877 års rysk-turkiska gräns skulle återställas. von Hoffmann och hans medarbetare mottog förslaget med ovilja och insisterande att, åtminstone för tillfället, var återställandet av de östra provinserna tillräckligt för turkarna. 35
Vid början av 1918 hade Tysklands annekteringsambitioner blivit tydliga på ett pinsamt sätt. Den 1 januari gjorde den All-ryska sovjeternas centrala verkställande kommitté en appell till folken i Europa och protesterade att, trots accepterandet av principen om inga annekteringar, inga skadestånd, hade den tyska militären fortfarande inte avsagt sina imperialistiska planer. Den verkställande kommittén uppmanade öppet att "ni kommer inte att tillåta de tyska och österrikiska imperialisterna att fortsätta sitt krig mot revolutionära Ryssland så att de kan förslava Polen, Litauen, Courland och Armenien". 36 Von Hoffmann var oberörd. Trotsky, som hade ersatt Ioffe som sovjets chefdelegat, återvände till Petrograd i mitten av januari för att rapportera om de tyska territoriella kraven. De förödmjukande villkoren splittrade bolsjevikernas centralkommitté på ett hopplöst sätt. Vissa krävde "revolutionärt krig", medan andra, inklusive Lenin, insisterade om fred till vilket pris som helst. Till slut segrade Trotskys formel – "inget krig, ingen fred". 37 I sin återkomst till Brest deklarerade utrikeskommissarien, den 10 februari, att Ryssland hade dragit sig tillbaka ur kriget men skulle inte underteckna de föreslagna fredsvillkoren: "… i vägran till att underteckna en fred med annekteringar, deklarera Ryssland, åt sina vägnar, att krigstillståndet mot Tyskland,
Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien är härmed över. De ryska trupperna mottar samtidigt order om en allmän demobilisering på alla linjer vid samtliga fronter". 38
|
