Den tyska offensiven och avtalet vid Brest-Litovsk-avtalet
Trotskys underliga princip imponerade inte särskilt på det tyska överbefälet. Inom en vecka avancerade de tyska arméerna längs hela fronten. Hela den europeiska Ryssland och norra Kaukasus äventyrades av den tyska krigsmaskinen. Sovnarkomen var inkapabel till att föra ett "revolutionskrig" och på den 23 februari mottog den Centrala verkställande kommittén, och accepterade, ett tyskt ultimatum daterade till två dagar tidigare. Armenierna påverkades av punkt 5: "Ryssland ska göra all is hennes makt för garanterandet av ett snabbt och ordningsamt återlämnande av de östanatoliska provinserna till Turkiet". 39
En mor konventionell diplomat, G. V. Chicherin, ersatte den desillusionerade Trotsky som utrikeskommissarie och skyndade sig till Brest med en ny delegation för att underteckna freden. Med på de punkter vilka Envers delegaters krav hade hållits till ett minimum hade mellanakten om nya krigshot ändrat situationen. Omedelbart efter Trotskys tal om "inget krig, ingen fred", informerade general von Ludendorff den osmanska stabschefen, general Hans von Seeckt, att Tyskland skulle välkomna en stark turkisk offensiv längs Kaukasus. 40 Därmed, när, den 27 februari, Enver Pascha instruerade Ismail Hakki, diplomatiskt sändebud till Berlin och delegat vid Brest-Litovsk, om att kräva provinserna Kars, Ardahan och Batum i tillägg till återställandet av de östra vilayeterna, gav Tyskland efter för sin allierades krav. 41 Dessutom, den 1 mars, underrättade von Seeckt det tyska överbefälet om att Ryssland borde tvingas erkänna existensen av en separat transkaukasisk stat, att inte blanda sig denna nations affärer och att garantera självbestämmandet hos muslimerna i Kazan, Orenburg, Turkestan och Bukhara. Regeringen Enver-Talaat krävde om ett fördelaktigt stöd från Berlin i dessa frågor. 42
När Chicherins delegation anlände till Brest, avstod den från diskuteringen av detaljerna och erbjöd att man skulle underteckna avtalet utan något dröjsmål. Vilken term som man än lade fram sovjetdelegaterna skulle undertecknas, eftersom dessa var inga frivilliga termer utan var
mottog förslaget med ovilja och insisterade på att återställandet av de östra provinserna var tillräckligt för turkarna, åtminstone för tillfället. 35
I början av 1918 hade Tysklands annekteringsambitioner blivit tydliga på ett pinsamt sätt. Den 1 januari vädjade de all-ryska sovjeternas centrala verkställande kommitté till folken i Europa och protesterade mot att den tyska militären fortfarande inte hade avsagt sig sina imperialistiska planer, trots accepterandet av principen "inga annekteringar – inga skadestånd". Den verkställande kommittén uppmanade öppet: "Ni kommer inte att tillåta de tyska och österrikiska imperialisterna att fortsätta sitt krig mot det revolutionära Ryssland så att de kan förslava Polen, Litauen, Courland och Armenien." 36 von Hoffmann var oberörd. Trotsky, som hade ersatt Ioffe som sovjetens chefsdelegat, återvände till Petrograd i mitten av januari för att rapportera om de tyska territoriella kraven. De förödmjukande villkoren splittrade bolsjevikernas centralkommitté på ett hopplöst sätt. Vissa krävde "revolutionärt krig", medan andra, inklusive Lenin, insisterade på fred till vilket pris som helst. Till slut segrade Trotskys formel – "inget krig - ingen fred". 37 Vid återkomsten till Brest den 10 februari deklarerade utrikeskommissarien att Ryssland hade dragit sig ur kriget men inte skulle underteckna de föreslagna fredsvillkoren: "… i sin vägran att underteckna en fred med annekteringar deklarerar Ryssland, å sin sida, att krigstillståndet mot Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien härmed är över. De ryska trupperna mottar samtidigt order om en allmän demobilisering på alla linjer vid samtliga fronter." 38
|
