Den tyska offensiven och avtalet vid Brest Litovsk
Trotskys underliga princip imponerade inte särskilt på det tyska överbefälet. Inom en vecka avancerade de tyska arméerna längs hela fronten. Hela det europeiska Ryssland och norra Kaukasus äventyrades av den tyska krigsmaskinen. Sovnarkomen var inkapabel att föra ett "revolutionskrig" och den 23 februari mottog och accepterade den centrala verkställande kommittén ett tyskt ultimatum daterat två dagar tidigare. Armenierna påverkades av punkt 5: "Ryssland ska göra allt som står i dess makt för att garantera ett snabbt och ordnat återlämnande av de östanatoliska provinserna till Turkiet." 39
En mer konventionell diplomat, G. V. Chicherin, ersatte den desillusionerade Trotsky som utrikeskommissarie och skyndade sig till Brest med en ny delegation för att underteckna freden. Men på de punkter där Envers delegaters krav hade hållits till ett minimum hade mellanakten om nya krigshot ändrat situationen. Omedelbart efter Trotskys tal om "inget krig - ingen fred" informerade general von Ludendorff den osmanska stabschefen, general Hans von Seeckt, att Tyskland skulle välkomna en stark turkisk offensiv längs Kaukasus. 40 När Enver Pascha den 27 februari instruerade Ismail Hakki, diplomatiskt sändebud i Berlin och delegat vid Brest-Litovsk, om att kräva provinserna Kars, Ardahan och Batum i tillägg till återställandet av de östra vilayeterna, gav Tyskland därmed efter för sina allierades krav. 41 Dessutom underrättade von Seeckt den 1 mars det tyska överbefälet om att Ryssland borde tvingas erkänna existensen av en separat transkaukasisk stat, att inte blanda sig denna nations affärer och att garantera självbestämmandet hos muslimerna i Kazan, Orenburg, Turkestan och Bukhara. Regeringen i Enver-Talaat krävde ett fördelaktigt stöd från Berlin i dessa frågor. 42
När Chicherins delegation anlände till Brest avstod man från att diskutera detaljerna och erbjöd att man skulle underteckna avtalet utan något dröjsmål. Vilken term man än lade fram inför sovjetdelegaterna skulle undertecknas, eftersom dessa inte var några frivilliga termer utan en påtvingad överenskommelse. Genom att vägra undersöka avtalet ville representanterna för Sovnarkomen dramatiskt visa förhandlingarnas tvångskaraktär. Dessutom var det först vid ankomsten till Brest-Litovsk som Chicherin fick veta om Turkiets krav på Transkaukasus i sista minuten. 43 Återigen böjde sig sovjetdelegationen inför realiteten om valet mellan en dikterad fred till vilket pris som helst eller döden för den nybildade ordern. Hur som helst, vid accepterandet av avtalets termer den 3 mars 1918 deklarerade den ryska delegationen: "I Kaukasus, i ren kränkning av villkoren för ultimatumet från 21 februari, ställt av den tyska regeringen själv, och i ignoreringen av de verkliga önskemålen hos befolkningen i distrikten Ardahan, Kars och Batum, separerar Tyskland dessa områden till Turkiets fördel, vilkas arméer aldrig erövrade dessa områden." 44 Avtalet undertecknades utan någon som helt pompa.
Avsnittet i Brest-Litovsk-avtalet avseende Transkaukasus och Västarmenien påverkade de efterföljande händelserna på ett vitalt sätt. Artikel IV inkluderade två viktiga eftergifter: "Ryssland skall göra allt som står i dess makt för att garantera den omedelbara evakueringen av de östanatoliska provinserna och deras lagenliga återlämnande till Turkiet.
Distrikten [sanjakerna] Ardahan, Kars och Batum ska på samma sätt och utan dröjsmål evakueras på ryska trupper. Ryssland skall inte gripa in i omorganisationen av dessa distrikts nationella och internationella relationer, utan lämna det till distriktens invånare, vilka själva kommer att tillämpa dessa i överenskommelse med de angränsande staterna, i synnerhet Turkiet." 45
|
