Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
De uppskakande händelserna i den bolsjeviksiska kuppen och avtalet i Brest-Litovsk kastade in Transkaukasus i oroligheterna. Genom att upprepa sin hängivenhet för idealen om ett enat, demokratiskt Ryssland trodde de transkaukasiska ledarna att skapandet av en inhemsk regional administration fram till "likvideringen av det bolsjevikiska äventyret" skulle vara tillräckligt. Medan veckorna gick fortsatte bolsjevikerna dock att bemästra den centrala regeringen, och därmed också driva gränsregionerna att fullfölja en ambivalent policy som tillät självständiga handlingar men utan att tillåta separation från Ryssland. Denna dikotomi fördjupade dilemmat hos Transkaukasus ännu mer och, förbryllat av sin egen dubbla policy, tvingades man den 18 april att utropa självständighet. Under denna femmånadersperiod var Transkaukasus upptaget av de ryska sammantvinnade politiska problemen, situationen på den turkiska fronten, organiseringen av en lokal övergångsregering och interna national-religiösa konflikter.
Det transkaukasiska kommissariatet
I sitt motstånd mot den nya ryska regeringen var Transkaukasus så gott som enhälligt. Den dagen då bolsjevikerna reste sin fana över Vinterpalatset begärde D. Donskoi, ordförande för den regionala armésovjeten i Tiflis, att alla enheter skulle bibehålla lugnet och ordningen. 1 Under de följande dagarna godkändes ett antal liknande deklarationer av det regionala centret för sovjeterna, de verkställande organen i flera olika enskilda sovjeter och flera civila och politiska organisationer. Alla uttryckte sin trohet endast mot den provisoriska regeringen, åberopade en fredlig uppgörelse för upproret och krävde att den all-ryska konstituerande församlingen skulle sammankallas, det enda organ som lagenligt kunde avgöra landets politiska framtid. Endast Bakusovjeten, återigen med Stepan Shahoumian som ledare, erkände den ryska Sovnarkomen den 15 november. Men även detta bifall kom först efter att de flesta medlemmarna hade dragit sig tillbaka i protest mot den bolsjevikiska sloganen "All makt åt sovjeterna". 2
Resten av Transkaukasus följde Tiflis exempel. Där höll man en extrainsatt konferens den 24 november på initiativ från kommittén för den allmänna säkerheten. I det öronbedövande mötet deltog nära 400 representanter från lokala sovjeter, Tiflis Duma och verkställande kommitté, kommittén för den allmänna säkerheten och Ozakomen, politiska och civila organisationer, post- och telegrafarbetare och yrkesfack, såväl som befälhavaren för fronten, Przhevalsky, stabschef Lebedinsky, kvartermästare general Levandovsky, militära agenter från England och Frankrike och självklart den amerikanske konsuln. Ledare för konferensen var Evgeny Gegechkori som, efter att ha förklarat att de senaste veckornas händelser hade separerat Transkaukasus från det centrala Ryssland, rekommenderade att skapa en temporär administration som skulle ta itu med flera brådskande problem. Sedan sammankallade Noi Zhordania, på sitt retoriska sätt, Transkaukasus i kampen mot anarki genom en regional regering bestående av delegater från den konstituerande församlingen, men föreslog att ett annat organ skulle styra fram till den tidpunkt då val kunde hållas. 3 Å socialrevolutionärernas vägnar höll Donskoi med om att en regional auktoritet var nödvändig på grund av Ozakoms avgång och hotet mot fronten, men tillade hastigt att detta inte var någon indikation på separatism. Han stödde en resolution som enhälligt bekräftades efter att bolsjevikerna hade "avslöjat" den kontrarevolutionära naturen hos mötet och lämnat salen. 4 Det beslutades:
- att kommittén för den allmänna säkerheten var ansvarig för den lokala administrationen tillsammans med medlemmar ur alla revolutionära, demokratiska, civila och nationella organisationer fram till att valet till den konstituerande församlingen var avslutat,
- att de valda delegaterna skulle bilda en temporär regering efter valet med ansvar för:
- att anpassa den regionala policyn med den hos den all-ryska demokratin för att lösa allmänna frågor,
- att ta autonoma beslut endast i regionala frågor,
- att leda Transkaukasus fram till bildandet av en central och demokratisk regering och sammankallandet av den konstituerande församlingen,
- att söka stöd hos de existerande administrativa organen och de lokala sovjeterna. 5
|
