Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 368 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Frågan om det dashnak-bolsjevikiska samarbetet

Ett intressant ämne, som aldrig berördes av de sovjetiska historikerna, var den hemliga kontakten mellan de armeniska bolsjevikerna och dashnakisterna. Officiellt talade den bolsjevikiska pressen nedsättande om federationens taktik. Bildandet av de frivilliga enheterna, trohet gentemot den provisoriska regeringen och deltagandet i kommissariatet var exempel på dess antirevolutionära aktiviteter. På samma sätt häcklade Dashnaktsoutiun de "förrädiska sönerna" till det armeniska folket. Trots det hade ledarna inom båda fraktionerna mycket gemensamt. De hade fostrats av den ryska revolutionära rörelsen, hade kämpat mot tsarismen och hade delat frihetsberövanden genom fängslanden och exil. Vissa hade varit klasskamrater eller gamla vänner. Därför var vänskap och personliga relationer, trots det officiella motståndet mot varandra, inte så otänkbart. Det fanns t.o.m. medlemmar i Sovnarkom som inte motsatte sig ett närmande till Dashnaktsoutiun. I hela Ryssland tolererades alla armeniska ledare, vilka associerades med den nationella församlingen i Tiflis, under de första månaderna efter den bolsjevikiska kuppen. Trotsky garanterade personligen säkerheten och fritt resande för de dashnakistiska representanterna i centrala Ryssland. Medan många antibolsjeviker flydde från Petrograd återvände Dr. Zavriev från Transkaukasus till huvudstaden och sökte tillsammans med Liparit Nazariants en överenskommelse med Sovnarkom. 27 På liknande sätt, under beskydd från Bakus armeniska råd, skickade Dashnaktsoutiun först Rostom Zorian och sedan Artashes Chilingarian för att möta Rysslands nya härskare. 28 Även i Tiflis, då kommissariatet på mensjevikernas begäran krossade de bolsjevikiska tidningarna och beordrade arresteringen av Shahoumian, skyddade det armeniska nationella partiet sina bolsjevikiska landsmän och förde dem till säkerhet i hemlighet. 29 Under hela denna tid fortsatte dessa två organisationer att officiellt ogilla varandra.

Det finns dock en förklaring till denna paradox. Från armenisk ståndpunkt var det största problemet hotet om en turkisk offensiv in i Kaukasus. Åtgärder måste vidtas för att undgå västarmeniernas öde. Dashnaktsoutiun antog två olika taktiker. Å ena sidan strävade man efter att bilda ett solitt block med andra antibolsjevikiska partier i Transkaukasus. Enade skulle georgier, tatarer och armenier kanske kunna slå tillbaka ottomanerna, och även om det skulle misslyckas så skulle armeniernas förluster bli mycket mindre om de delade nederlaget med sina transkaukasiska grannar. Denna policy underminerades dock av misstro mot dessa grannar. Ett enat kristet-muslimskt motstånd mot ottomanerna var osannolikt och, även om man antog att det inte var det, skulle georgierna och tatarerna onekligen överge armenierna om de turkiska arméerna var segervissa. Med dessa åsikter skaffade sig armenierna naturligtvis förebråelse och misstänksamhet från georgierna och tatarerna. Å andra sidan, även om bolsjevismen inte erbjöd det ideala politisk-ekonomiska systemet för de flesta armenier, så representerade den år 1918 det stora Ryssland. Det faktum att de armeniska förhoppningarna associerades med ett mäktigt Ryssland har framkommit upprepade gånger. Den armeniska politiska mentaliteten var, och är fortfarande, så genomsyrad av denna övertygelse att Dashnaktsoutiun strävade efter ett modus vivendi med bolsjevismen. Det skulle innebära ömsesidiga fördelar, eftersom de armeniska marxistiska ledarna med sina få anhängare då kunde arbeta fritt med att sprida sin doktrin i varje by och i varje socialt sammanhang. Uppenbarligen hoppades Dashnaktsoutiun på att om den ena politiska taktiken misslyckades skulle den andra försäkra armeniska nationens säkerhet.

Ruben Ter Minasian, medlem i byrån, Dashnaktsoutiuns högsta organ, har avslöjat relevant information om förhandlingarna med Stepan Shahoumian och andra bolsjeviker. Enligt detta påstående hade Shahoumian förbundit sig att göra allt i sin makt för att förstärka fronten med ryska trupper, accepterat delningen av Transkaukasus enligt Ozakoms godkända plan, auktoriserat användningen av ryska styrkor för att skydda armeniska provinser i Kaukasus och att stödja de lokala inhemska enheterna i den bergiga delen av guberniian Elisavetpol och lovat att öppna kommunikationslänkarna från Baku till Tiflis och Jerevan. Fram till att dessa löften uppfylldes skulle bolsjevikerna inte ge upphov till några störningar i västra Transkaukasus och Dashnaktsoutiun skulle fortsätta sin officiella antibolsjevikiska aktivitet och propaganda. Men när Sovnarkom hade uppfyllt sin del av överenskommelsen skulle Dashnaktsoutiun ena sig med bolsjevikerna för att få kontroll över hela Transkaukasus. 30 Den ryska orienteringen bland armenierna utmanövrerade deras motvilja gentemot kommunismen. Projektet varken bekräftades eller stadfästes av någon sida och det finns få dokument om det dashnak-bolsjevikiska samarbetet i västra Transkaukasus, men det uppenbara samarbetet från mars till juli 1918 är rikligt dokumenterat. Där besatt bolsjevikerna ett inflytelserikt politiskt ledarskap medan Dashnaktsoutiun kontrollerade de armeniska massorna och trupperna. Båda partier betraktade Musavat som sin gemensamma fiende och ansåg att muslimerna var "barbariska divisioner". För armenierna i Baku var bolsjevismen likvärdigt med "ryskism", medan musavatism var synonymt med "turkism". 31