Konsul Smith möter utrikesdepartementet
En av dem som tog en aktiv roll i bildandet av de nationella armékårerna var den amerikanske konsuln, Smith, som nu karaktäriserades av de sovjetiska författarna som en kapitalist och imperialist av högsta rang. Efter att ha bott en lång tid i Kaukasus hade han, enligt vissa utsagor, lärt sig att manipulera tankarna och handlingarna hos de inhemska folken. 54 Att Smith var en hård motståndare till bolsjevikerna är helt riktigt, men hans försök att vinna aktivt amerikanskt stöd för Transkaukasus utgick inte så mycket från hans fientlighet mot kommunismen som från hans övertygelse om att en uppbackad inhemsk armé kunde försvara fronten och t.o.m. pressa söderut för att ansluta sig till general Maudes styrkor i Mesopotamien. 55 Innan novemberrevolutionen varnade han ambassadör Francis i Petrograd för att turkarna förberedde en ny offensiv och att tatarernas försök att skapa militära enheter i Transkaukasus var speciellt farliga. Dessutom hindrades hans försök att övertyga georgierna om att helhjärtat förena sig med armenierna av tyska och turkiska agenter, vilka i hemlighet lovade immunitet för georgierna i händelse av en militäroffensiv. Om georgierna försäkrades om en solid uppbackning från de allierade var Smith säker på att de inte skulle tveka längre och att de skulle vidta åtgärder för ett aktivt försvar. 56 Dock la Francis och andra amerikanska militära officiella in sitt veto mot denna plan för att bilda en kristen armé i Kaukasus och varnade Smith för att låta sig bli inblandad i ryska frågor. 57
Novemberrevolutionen stärkte Smiths övertygelse om att hans åsikter var gällande och att utrikesdepartementet skulle främja hans plan. Den 23 november 1917, en dag innan kommissariatets organiserande möte, underrättade Smith utrikesminister Robert Lansing om Transkaukasus disposition och begärde finansiellt stöd till den temporära regeringen som skulle etableras. 58 Två dagar senare rapporterade Smith stolt att konferensen den 24 november hade beslutat att stödja krigsinsatsen, uppehålla demokratin i Ryssland och bekämpa anarkin genom bildandet av en regional administration. Svaren från Washington var alla nedslående. Den 26 november telegraferade Lansing att USA vägrade uppmuntra gruppvälden, förstörelsen av Ryssland eller inbördeskrig. 60 Mindre kritiskt, den 15 december, lovade utrikesministern att han skulle diskutera Smiths åsikter med de allierade, men varnade: "Under tiden ska du inte bekräfta denna regering." 61 Tolv dagar senare skickades meddelandet igen: "Upprepar. Bekräfta inte denna regering." 62
England och Frankrike som var mycket mer oroade över den asiatiska delen i kriget delade inte USA:s oro om inblandning i Rysslands frågor. Enligt Smith hade de franska militära agenterna i Tiflis 20 miljoner rubler till sitt förfogande för att utnyttja lojala inhemska styrkor. Även flera brittiska och franska militära rådgivare fanns till hands för assistans. 63 Olyckligtvis för armenierna och georgierna var dessa franska och brittiska officerare, vilka Smith skrev om, för få för att kunna bidra till ledarskapet vid fronten. De "inte så effektiva" kristna soldaterna fortsatte att bemanna fronten medan det kaukasiska armébefälet, tränat i den traditionella krigföringen och övat för att leda hundratusentals soldater, visade sig vara inkapabelt till att anpassa sig till den gerillakrigföring som snart skulle behövas.
Medan axelmakterna och det sovjetiska Ryssland förhandlade i Brest-Litovsk påpekade Smith att Transkaukasus muslimer otåligt väntade på turkarnas ankomst för att visa sin riktiga sida. Erinrande om 1915 års begäran från missionärerna kom hans upprepade rop att "de kristna kommer att utplånas". 64 Som utrikesrepresentant för USA:s regering var F. Willoughby Smith en okonventionell och oprofessionell diplomat. Dock innehöll hans rapporter många riktiga förutsägelser och sunt förnuft. Det armenierna inte uppskattade var hans öppna meddelande till Washington den 7 januari 1918 där han skrev: "Om vi inte ska ge stöd till Kaukasus, så ska vi evakuera området och övertala de lokala kristna att komma överens med ottomanerna." 65 Men det som Smith inte kunde se, eller vägrade att acceptera, var att utrikesdepartementet hade noterat detta vid flera tillfällen: "Bekräfta inte denna regering." Det meddelandet vidarebefordrade Smith inte till det armeniska nationella rådet eller till det transkaukasiska kommissariatet, vilket den 18 januari tillfälligt hade lagt de militära frågorna åt sidan och ägnat sig åt ett nytt ämne, vilket ofta var mer svekfullt och ibland mer tragiskt än krigföring. De omogna statsmännen i Tiflis försökte att mäta sin skarpsinnighet med femhundra års tradition av ottomansk skicklig diplomati.
|
