Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 379 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Seimens villkor för fred

Innan programmet för något parti kunde behandlas överhuvudtaget krävde en vital och omedelbar fråga uppmärksamhet. Den dagen då Seimen skulle sammanträda hade kommissariatet redan mottagit ett ottomanskt svar angående Transkaukasus villighet att förhandla. En turkisk delegation stod redo att lämna Konstantinopel för Tiflis för att börja de preliminära diskussionerna om grunderna för förhandlingarna och för att enas om en förhandlingsplats för den slutgiltiga konferensen. Vid notifikationen om kommissariatets acceptans skulle den turkiska delegationen vända sig mot Batum. 118 Tiflis-regeringen tyckte tydligen om att göra saker på ett storslaget sätt. För att formulera ett svar inbjöd kommissariatet generaler, representanter från sovjeterna, från de politiska partierna och från Seimen som fortfarande hade inte sammanträtt. Tvekande om att acceptera fullt ansvar och medveten om den skarpa politiska oenigheten bland de transkaukasiska folken, kände den temporära regeringen sig tvingad att sammankalla liknande politiska möten. Vid detta tillfälle var dock alla eniga om att turkarna inte borde släppas in i Tiflis. Kvartermästare general Levandovsky ansåg att accepterandet av turkarna i huvudstaden var likvärdigt med att medge nederlag. I enlighet med de internationella reglerna om diplomati skulle en neutral plats för mötet utlysas. Seimens enda kadett, Iuly Semenov, var rädd för tysk inblandning i de turkiska förhandlingarna och föreslog att förhandlingarna endast skulle ske med de allierades medgivande. Chkhenkeli påpekade ett annat realistiskt faktum, nämligen att eftersom den interna oenigheten var så uppenbar i Transkaukasus var det klokare att inte tillåta turkarna att bevittna dessa rivaliteter. Följaktligen föreslog han Trabizond eller Konstantinopel som mer passande mötesplatser. Sirakan Tigranian från Dashnaktsoutiun kände sig tvingad att insistera på valet av den osmanska huvudstaden eller t.o.m. ett skepp till sjöss, eftersom situationen i Trabizond var lika oroande som i Tiflis. Hur som helst valde dock mötet Trabizond som mötesplats, men tillade att om Höga porten skulle motsätta sig detta val skulle vilken annan "neutral zon" som helst vara utmärkt. Skulle Trabizond accepteras kunde Transkaukasus skicka sin delegation den 2 mars och beordra tillåtelse för turkiska skepp att komma in till hamnen i Svarta havet. General Odishelidze telegraferade meddelandet via Vehib Pascha till Konstantinopel. 119

Med konferensplatsen vald började Seimen överväga villkoren för fred. Noi Ramishvili, ordförande i kommittén för förberedande av rekommendationer, rapporterade resultaten av deras överläggningar på kvällen den 1 mars. Han började sin redogörelse med att attackera Sovnarkom. Regeringen var ansvarig för blottandet av den kaukasiska fronten och höll nu på med att sluta ett oacceptabelt avtal med axelmakterna. Därför var Transkaukasus tvunget att gå till förhandlingsbordet för att försvara sina egna intressen. Ramishvili tillade dock att hans kommitté utgick ifrån att den osmanska regeringen var lika angelägen om en rättvis fred. Även om vissa kommittémedlemmar (antagligen armenier) hade föreslagit att förhandlingarna skulle uppskjutas tills Transkaukasus hade tid att konsolidera sin ställning tyckte Ramishvili att man inte borde tillåta ytterligare fördröjningar. På tal om Transkaukasus gränser varnade sedan den mensjevikiske talesmannen att det var nödvändigt att vara försiktig och realistisk. Detta krävde att man skulle avsäga sig rätten till områden före 1914 års rysk-turkiska gräns, då andra krav skulle orsaka protester på båda sidor av denna linje. "Men vad ska vi göra med mottot för den Stora ryska revolutionen, fred baserad på folkens självbestämmande?" frågade Ramishvili. Hela världens hjärta slog för Västarmenien och Seimen skulle sannerligen sträva efter en lyckad lösning. Utan att beröra frågan om turkisk suveränitet skulle då Transkaukasus insistera på att Västarmenien skulle beviljas autonomi. Och om Turkiet avslog en demokratisk fred skulle Transkaukasus resa sig för att försvara sina intressen. 120