Dilemman (mars-april 1918)
Misshandlat av krig, revolution och anarki drogs Transkaukasus ännu djupare i virveln av förödelse. Ansträngningar för att undvika katastrofen hindrades av den synkrona existensen av flera olika dilemman, vart och ett urskiljbart på ett distinkt sätt, men samtidigt ourskiljbart intrasslade i varandra. Problemen med fredsförhandlingarna med turkarna, de militära aktiviteterna vid fronten, oenigheten och söndringen i Tiflis-regeringen, sammandrabbningarna mellan muslimer och armenier i varje provins såväl som etableringen av Sovjetordern i Baku var de mest iögonfallande aspekterna på Transkaukasus belägenhet under hela mars och april 1918.
Förvirring i Trabizond och i Tiflis
Mottagandet av Karakhans telegram från Brest lämnade den häpna transkaukasiska fredsdelegationen kvar i Tiflis tills man fick nyheter från Trabizond, vilka talade om att turkiska förhandlare höll på att lämna Konstantinopel. Uppmuntrade av denna rapport skyndade den transkaukasiska delegationen, bestående av nära hundra delegater, rådgivare och vakter, till Batum där de den 7 mars ombord på "Korol Karl" satte segel mot Trabizond. Under den nattliga resan höll skeppet nästan på att omdirigeras mot Krim på order av Svarta havets bolsjevikiska militära kommitté, och endast genom mutor lyckades delegationen nå sin destination. 1 Denna episod var endast det första eldprovet, då de vid ankomsten till Trabizonds hamn fick veta att hela regionen hade blivit ockuperad av Yakub Shevkis 37:e division. Den turkiska valin, som hade återinstallerats, förnekade att Trabizond var en neutral stad och vägrade att låta de transkaukasiska vakterna stiga i land. Chkhenkelis delegation skulle vara den osmanska regeringens gäster och i enlighet med detta skulle turkiska soldater garantera ett tillförlitligt skydd. 2 Som tillägg till denna irritation var faktumet att den utlovade turkiska delegationen inte hade anlänt än. Den transkaukasiska delegationen stannade ombord på skeppet fram till 12 mars och kände sig mer förnedrad för var dag som gick. I enlighet med ordern från Tiflis-regeringen om att återvända till Batum ifall den turkiska delegationen inte hade anlänt, började Chkhenkeli att förbereda att sätta segel när ett turkiskflaggat skepp med förhandlarna från Konstantinopel ombord kom in i hamnen. Tre timmar senare bordade Husein Rauf Bey, chef för marina staben och ordförande för den osmanska delegationen, "Korol Karl" för att hälsa på den transkaukasiska delegationen. 3 Efter det sedvanliga utbytet av komplimanger inbjöds Rauf Chkhenkeli att gå i land, men oroande nyheter från Tiflis om turkiska militära aktiviteter gjorde den georgiske ledaren motvillig till inbjudan.
Två dagar tidigare, den 10 mars, hade Vehib Pascha uppmanat frontbefälhavare Lebedinsky att beordra evakueringen av Kars, Ardahan och Batum i enlighet med överenskommelsen i Brest-Litovsk. Samtidigt meddelade han armébefäl Odishelidze att p.g.a. armeniska övergrepp i och runt om Erzurum skulle den turkiska armén avancera för att befria de oskyldiga offren. Vehib varnade för att allt motstånd mot denna marsch skulle resultera i olyckliga vedergällningar. 4 Denna afton telegraferade Chkheidze, som ordförande för Seimen, till Vehib att Transkaukasus redan hade sagt upp alla överenskommelser som var avslutade utan dess godkännande och att fredsdelegationen redan hade rest till Trabizond. Skulle nu det osmanska kravet om Kars, Ardahan och Batum betraktas som en ottomansk obenägenhet för att förhandla? 5 Situationen blev ännu mer förbryllande när Odishelidze rapporterade till Tiflis om Vehibs kommuniké från 8 mars, i vilken han påstod att en turkisk delegation dagen därpå skulle segla till Trabizond för att börja diskussionerna. 6
|
