Krig och självständighet (april-maj 1918)
Den ryske sakkunnige och statsmannen P. N. Miliukov har karaktäriserat händelserna under 1917-1918 i regionen bortom de kaukasiska bergen som "balkaniseringen av Transkaukasus". Detta område, som en gång i tiden var en enda enhet inom det Romanovska imperiet, splittrades i flera separata bråkande distrikt, av vilka vissa bevärdigades med termen "republik". 1 Processen om separationen från Ryssland sträckte sig under en period från november 1917 till april 1918. Det andra steget, uppdelningen av Transkaukasus, skulle komma under den följande månaden. I båda fallen var armenierna ovilliga deltagare i händelseförloppet. Efter att under flera månader ha undvikit att deklarera sin självständighet från Ryssland tvingades Transkaukasus till slut att göra detta under hotet från de turkiska vapnen. Man hade förgäves återkallat Chkhenkelis delegation från Trabizond eftersom Transkaukasus förödmjukades fullständigt inom loppet av två veckor. Efter att ha utropat sin självständighet, i enlighet med de osmanska kraven, skickade regeringen i Tiflis en ödmjuk delegation till Batum för att förhandla fram fred och vänskap med de ittihadistiska ledarna i Turkiet. Misslyckandet med denna mission introducerade den sista fasen i "balkaniseringen av Transkaukasus".
Krig
När kriget officiellt återupptogs den 14 april sträckte sig fronten inte längre, som den hade gjort i februari, från Trabizond till Erzindjan och Van. Det kaukasiska armébefälet anlitade general Gabaevs georgiska trupper för att förhindra turkarna att inta Batum och beordrade Nazarbekians styrkor att hålla fronten vid Engija-Novo-Selim-Tiknis, väster om Kars. Cirka
6 000 armeniska soldater försvarade denna linje och fästningen i Kars vars befäl, general Deev, hade nära tusen kanoner och tunga kulsprutor av olika typer till sitt förfogande. 2 Vehib Pascha, som hade flyttat 3:e arméns högkvarter till Trabizond, förflyttade den 37:e divisionen från den 2:a armékåren mot Batum och satte in 12 000 till 15 000 man från den 11:e divisionen och från den 1:a armékårens 9:e och 36:e divisioner mot de armeniska positionerna runt Kars. Samtidigt förstärkte Enver Pascha den 3:e arméns reserver med olika enheter från andra fronter. 3
Seimens avslag av det turkiska ultimatumet som Rauf Bey hade levererat oroade armenierna i Tiflis, eftersom det hade kommit nyheter om att den turkiska armén redan hade börjat sin marsch mot den transkaukasiska huvudstaden. Många, och i synnerhet flyktingarna från Västarmenien, flydde till norra Kaukasus, medan tusentals andra förberedde sig att följa med om fienden närmade sig staden. Lugnet och bekymmerslösheten hos georgierna stod i skarp kontrast mot armeniernas förskräckelse. Zurab Avalov, en georgisk utbildare och statsman, återvände från Ryssland i april 1918 och noterade: "Speciellt den armeniska befolkningen i Tiflis har skäl att befara turkarnas ankomst; många höll redan på att lämna staden och åkte norrut, och vi hade mött dem längs den georgiska militära vägen … Trots denna situation var befolkningen i Tiflis, bör jag upprepa, bekymmerslös och full av glädje …" 4
Trots att de georgiska politikerna förespråkade en enad ställning mot invaderaren så höll de flesta georgier med Chkhenkeli och var villiga att tillåta maximala eftergifter för att uppnå omedelbar fred. Även entusiasmen hos det georgiska "krigspartiet" avtog snabbt på aftonen den 14 april, efter att de turkiska trupperna som hade mött ringa motstånd hade dragit in i Batum och tagit de 3 000 georgiska trupperna och 600 officerarna i garnisonen till fånga. 5 Mindre än 24 timmar efter att ha beslutat att slåss tills siste man hade fallit, hade de georgiska ledarna erkänt situationens hopplöshet.
Transkaukasus börda ökades på av illojaliteten hos de muslimska befolkningarna i krigsområdet. Tusentals muslimska georgier i Adzjarien samarbetade med de turkiska styrkorna som hade gått in i Batum, distriktets huvudstad. Den religiösa identiteten spelade en betydligt större roll än det nationella ursprunget när det gällde den politiska lojaliteten. Under veckorna efter Batums kapitulation slogs de muslimska byborna i regionen Ozurget i guberniian Kutais och i distriktet Abastuman i Tiflis mot de georgiska försvararna bakifrån och välkomnade de främsta leden i den turkiska armén. Förutom en mindre seger vid floden Cholok fick den georgiska armén retirera stadigt längs järnvägen från Batum till Kutais och inlandet längs floden Kur mot Borzhom, porten till Tiflis. 6
|
