Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 401 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Transkaukasus demokratiska federativa republik

Den rådande stämningen i Tiflis skiljde sig radikalt från den stridlystna atmosfären i Alexandropol. Hela det georgiska mensjevikpartiet hade vunnits över till att tro att ett förnyande av förhandlingarna var förestående. Turkarna hade erövrat hela oblasten Batum. Det var meningslöst och farligt att vara orubblig vid en sådan tidpunkt. Lyckligtvis hade Chkhenkeli förutsett behovet av förnyade förhandlingar och gjort de nödvändiga förberedelserna tillsammans med Rauf Bey innan man lämnade Trabizond. Efter hemkomsten till Tiflis hade han fortsatt att hålla kontakten med Vehib Pascha, som i sin tur försäkrade att de vänskapliga förhandlingarna kunde börja så fort Transkaukasus upphörde med sin fientliga ställning och drog tillbaka sina styrkor från sanjakerna i Kars, Ardahan och Batum. 10 Akaky I. Chkhenkeli har beskyllts och till och med anklagats för förräderi för sina hemliga överenskommelser med fienden, dock var han kanske den mest realistiske politikern i Transkaukasus. Han var fullt medveten om de politiska makternas invecklingar och var villig att manövrera och böja sig enligt stundens villkor. Det var inte de mer respekterade och mer erfarna teoretikerna och idealisterna, såsom Zhordania och Tsereteli, som skulle rädda Georgien från den turkiska invasionen. Med list och kalkylerande tjänade Chkhenkeli sitt folk under 1918 mer effektivt än någon annan mensjevik eller georgier. Den policy som han förespråkade under flera veckor, utropande av självständighet, antogs till slut av Seimen på aftonen den 22 april.

Under den historiska sessionen i den transkaukasiska lagstiftande församlingen konfronterades Dashnaktsoutiun med två alternativ. Genom att förbli lojal mot de nationella strävandena och den ryska orienteringen kunde partiet avslå det georgiska och muslimska beslutet om en separation från Ryssland och därmed låta armenierna fortsätta kriget på egen hand. Å andra sidan, genom att ge efter för den bittra verkligheten kunde man acceptera det osmanska kravet på ett självständigt Transkaukasus bortom de angivna gränserna enligt Brest-Litovsk. Trots oviljan för det andra alternativet så verkade man inte ha någon annan passande väg ut ur dilemmat. Armenierna kunde inte stå ensamma mot turkarna och de hade inte heller råd med att skilja sitt öde från det hos de andra folken i Transkaukasus. Den enda alternativet för den fysiska överlevnaden för östarmenierna verkade ligga i en gemensam policy, åtminstone utvändigt förenad med georgierna och i synnerhet med muslimerna, det dominerande elementet i Transkaukasus. Även om de armeniska lagstiftarna anslöt sig till denna strategi så lyckades man inte ens låtsas att man var belåten med det beslutet. Dashnaktsoutiuns bänkrader liknade mera en likvaka.

Även de georgiska mensjevikerna, på vilkas initiativ denna deklaration skulle göras, var långt ifrån glada. På natten då Transkaukasus skulle bli en republik gick inte en enda internationellt berömd mensjevik till talarstolen för att lovorda självständigheten. Färglösa och andraklassens politiska figurer, vilka uttryckte motsägelsefulla uppfattningar, steg upp på podiet i den mensjevikiska "fraktionens" namn. Orden hos Oniashvili, Arsenidze och Georgadze stod i skarp kontrast mot den eleganta tystnaden hos Tsereteli, Zhordania och Gegechkori. De mensjevikiska utövarna anklagade Ryssland för att ha förrått Transkaukasus och argumenterade för att regionen nu måste agera som en självständig stat för att kunna erhålla internationell prestige och för att kunna förena alla sina folk. De förnekade att separationen från Ryssland kännetecknade antagandet av en turkisk orientering. Hoten från norr och söder gjorde det nödvändigt att anta en ny politisk formel – självständighet. 11 Rasul-Zade, representant för den musavatistiska fraktionen, påstod att den nya regimen i Ryssland var en större förtryckarregim än den förra tsariska autokratin. Det var endast en självständighet som skulle rädda Transkaukasus från att delas upp och domineras av främmande makter. Även om självständigheten skulle nödvändiggöra förlusten av Kars, Ardahan och Batum så skulle den åtminstone ge Transkaukasus tillfälle att utvecklas till en stor fri nation. 12