Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 403 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Kars kapitulation

Medan han fortfarande var en premiärkandidat åtog sig Chkhenkeli funktionerna hos ett legalt auktoriserat statsöverhuvud och utrikesminister. Han kommunicerade med Vehib Pascha, beordrade de armeniska styrkorna att avbryta sina militära aktioner mot turkarna och till slut beordrade han general Nazarbekian att överge Kars utan att avfyra ett enda skott. Alla hans aktiviteter hölls hemliga för den dashnakistiska fraktionen i Seimen och även för de armeniska ledare som han hade inbjudit att delta i hans regering. När hans handlingar uppdagades skakades Transkaukasus in i sitt djupaste fundament. Armenier och sovjetiska historiker fortsätter att förbanna Chkhenkelis "förräderi" och beskylla honom för bristen på tro. Även om nära ett sekel har passerat väcker den georgiske ledarens manövrer fortfarande stora heta diskussioner. Det är svårt att inte klandra Chkhenkeli för det opassande och okonventionella sätt på vilket han uppnådde sina mål, men i efterhand kan hans drag rättfärdigas på följande grunder:


  1. Som premiärkandidat hade han ansvaret för att leda staten, eftersom det inte fanns något annat verkställande organ då Gegechkoris kabinett hade dragit sig tillbaka från den politiska arenan.
  2. Seimen hade under sin session den 22 april gett den transkaukasiska regeringen uppdrag att återta förhandlingarna, förutom att förbereda ett försvar.
  3. Alla var klara över att punkten om att återuppta förhandlingarna kännetecknades av accepterandet av gränserna som var bestämda av avtalet i Brest-Litovsk.
  4. Armenierna hade röstat för att fortsätta fredsförhandlingarna och i och med detta hade de underförstått erkänt det oundvikliga i att överge Kars och alla andra territorier bortom 1917 års rysk-turkiska gräns.


Chkhenkelis motståndare kan konstruera ett värre fall mot klokheten i att evakuera Kars än mot befälordern om ett tillbakadragande. Om direktivet tekniskt sett var inofficiellt den 24 april skulle det inte vara det två dagar senare när Chkhenkeli installerades officiellt på sitt ämbete. Det finns inte något som indikerar att hans åsikter i denna fråga skulle ha ändrats under dessa timmar. Men för att förstå efterverkningarna av dessa händelser är det nödvändigt att ägna tid åt detaljerna i kapitulationen av Kars.

På morgonen den 23 april, några timmar efter att Seimen hade deklarerat Transkaukasus självständighet, telegraferade Chkhenkeli denna information till Vehib Pascha och utannonserade accepterandet av samtliga punkter i Brest-Litovsk-avtalet som bas för vidare förhandlingar. Han föreslog att konferensen mellan de två regeringarna skulle äga rum i Batum i stället för Trabizond, då det var nödvändigt att han som regeringschef skulle vara så nära Tiflis som möjligt. Vad beträffar evakueringen av Kars lovade Chkhenkeli att utse representanter för att diskutera villkoren för tillbakadragandet och beordra alla transkaukasiska militära styrkor att inleda ett eldupphör klockan fem på eftermiddagen. 21 Sedan, utan att vänta på Vehibs svar, beordrade Chkhenkeli och den tillförordnade krigsministern general Odishelidze, generalerna Lebedinsky, Nazarbekian och Gabaev att upphöra med samtliga operationer. 22 Kommunikén nådde Nazarbekians högkvarter i Alexandropol halv två på eftermiddagen. Häpen över ordern försökte Nazarbekian att kontakta det nationella rådet för ett förtydligande, men telegrafledningarna till Tiflis hade skurits av. 23 Utan något alternativ skickade befälhavaren för den armeniska kåren instruktionerna vidare till general Silikian i den 2:a divisionen och genom Deev, i Kars, till general Ter Hakobian som hade ersatt general Areshian som befälhavare för den 1:a divisionen. När Deev mottog telegrammet klockan fyra på eftermiddagen höll de armeniska trupperna den försvarslinje som gick genom Samavat-Haram-Vartan-Kani Köy, flera kilometer från staden. Moralen hos trupperna var hög eftersom alla var medvetna om att den största sammandrabbningen under hela kampanjen skulle äga rum där. Utannonseringen av eldupphöret var det första ödesdigra och katastrofala slaget mot den optimistiska beslutsamheten. 24