Republikerna Georgien och Azerbajdzjan
Många av de georgiska medlemmarna i den nu utdöda Seimen lämnade inte kammaren, eftersom det georgiska nationella rådet skulle samlas där om mindre än två timmar. Efter att ha förklarat mötet öppnat välkomnade rådets ordförande, Noi Zhordania, medlemmarna och de många ärade gästerna, bland andra greve von Schulenburg och flera högt rankade präster från den georgiska ortodoxa kyrkan. Zhordania återgav de händelser som denna dag hade lett till döden för en regering och den nära förestående födelsen för en annan. Georgien var tvunget att rädda sig själv från den existerande stormen, fortsatte Zhordania, och efter att ha gjort det skulle landet då bistå andra. De tusentals armenier som bodde i Georgien skulle skyddas av den nya republiken, precis som deras förfäder hade skyddats av de georgiska kungarna. 10 I enlighet med ett noggrant schema slösade det nationella rådet inte mer tid på orden. I stället kallade Zhordania omedelbart efter sina inledande anmärkningar till samling för att läsa upp den georgiska självständighetsdeklarationen. Sjupunktersdeklarationen etablerade en självständig och demokratisk republik som skulle anta en neutral hållning i internationella konflikter, utveckla vänskapliga relationer med alla sina grannar, garantera civil och politisk frihet för alla medborgare och tillgodose den fria utvecklingen av sina nationella områden. 11 I ett enhälligt accepterande av dokumentet godkände de georgiska ledarna det tillfälliga kabinett som hade nominerats av rådets verkställande kommitté. Noi Ramishvili blev republikens första premiärminister och inrikesminister, medan Akaky Chkhenkeli, efter att redan ha bevisat sin kompetens, utnämndes till utrikesminister. 12 Georgien var på väg mot frälsning. Tyska soldater som hade tagits till fånga och hölls i Georgien under världskriget hade redan släppts fria och höll på träna i det svenska konsulatets utgård. Omedelbart efter den georgiska självständighetsdeklarationen beordrade general Kress dessa män att ockupera de strategiska platserna i staden och placera utposter längs järnvägen. Den tyska flaggan restes över Tiflis. 13
Premiärminister Ramishvili reste sedan i all hast med tåg till Poti. På vägen fick han sällskap av Chkhenkeli och andra georgier som återvände från Batum. I Poti väntade general von Lossow ombord på Minna Horn där den "Provisoriska överenskommelsen om uppgörelsen för de preliminära ömsesidiga relationerna mellan Tyskland och Georgien" undertecknades den 28 maj. Kejsarens regering erkände republiken och bekräftade dess jurisdiktion över det område som sträckte sig fram till gränserna som var bestämda i Brest-Litovsk. Därmed var de turkiskockuperade västra distrikten i guberniiorna Tiflis och Kutais sanktionerade som en del av Georgien. I gengäld fick Tyskland använda järnvägarna och tillåtelse att transportera trupper och material tillhörande samtliga fyra axelmakter och sköta järnvägsstationerna och hamnen i Poti. Andra artiklar i avtalet handlade om att utbyta diplomatiska representanter och att sluta ett formellt avtal vid tidigast möjliga tillfälle. 14 Tilläggsöverenskommelser som såg till att tillfredsställa det tyska önskemålet om georgiskt råmaterial undertecknades också innan Chkhenkeli, Nikoladze, Avalov och flera andra nationella ledare seglade med von Lossow till Constanta. Generalen hade försäkrat dem att när de nådde Berlin skulle den tyska regeringen samarbeta med dem för att försöka få ett ryskt erkännande av den georgiska republiken. 15 Hamo Ohandjanian och Arshak Zohrabian som anlände till Poti precis innan avfärd, bjöds också av von Lossow att göra gruppen sällskap till Berlin ombord på Minna Horn. Där kunde de lägga fram det armeniska fallet inför mer inflytelserika auktoriteter. Armenien, sönderslitet av invasion, överfullt av flyktingar och i akut behov av tillgängligt råmaterial kunde inte få något omedelbart tyskt beskydd, men man kanske kunde uppnå något i Berlin. 16
Muslimerna i Transkaukasus oroades inte av Seimens död. Inte lika snabbt som georgierna sammankallades det muslimska nationella rådet i Tiflis den 27 maj och la fram ett förslag om att deklarera det "östra och södra Transkaukasus" som en självständig, suverän och demokratisk stat. Den officiella handlingen om etableringen av republiken Azerbajdzjan proklamerades dagen efter. 17 Tatarerna blev nu "azerier". 18 Av flera olika skäl hade de den mest fördelaktiga positionen bland de transkaukasiska folken. De var inte bara störst i antal och mest geografiskt utspridda, de hade heller inte något att frukta för den turkiska invasionen, tvärtom, de hade mycket att vinna. Undanröjningen av armeniska väpnade grupper, försäkran att det bergiga Karabakh (Nagorno Karabakh) skulle utgöra en del av Azerbajdzjan och, framför allt, befrielsen av Baku, republikens naturliga huvudstad, var beroende av turkarnas framgångar och assistans. Den 2 juni rapporterade Vehib Pascha till Enver som svar på en azerisk begäran, att turkiska enheter skulle ansluta sig i kampen mot bolsjevikerna. 19 Nuri Bey var redan i Gandja, fullt upptagen med att organisera hundratals irreguljära soldater i en "islamisk armé" för att erövra Baku. I juni 1918 flyttades det muslimska nationella rådet från Tiflis till Gandja, den tillfälliga huvudstaden i Azerbajdzjan, och med Nuris sanktionering bildades landets nya kabinett som leddes av Fathali Khan Khoisky. 20 Från juni till och med september skulle denna regerings och dess osmanska allierades blickar vara riktade österut mot Apsheron-halvön.
|
