Det armeniska dilemmat
Medan georgierna och azerierna tog konkreta steg mot att stärka grunden i deras nyskapade republiker kastades de armeniska ledarna in i ett orosmoment. Även om de borde ha insett att den transkaukasiska federationen kunde ha kollapsat vilken stund som helst och borde ha planerat för en sådan eventualitet, så var de helt oförberedda på att hantera situationen när den väl inträffade. En bitter motbeskyllning var den första armeniska reaktionen. På natten den 26 maj slungade det nationella rådet anklagelser om förräderi mot mensjevikerna och beslutade att säga upp den georgiska självständighetsproklameringen. 21 Dock var rådet oförmöget till att anta positiva åtgärder för att bestämma en handlingsplan. Socialrevolutionärerna och de ickepolitiska medlemmarna insisterade på att de armeniska distrikten inte borde deklareras självständiga. Skulle inte Armenien, som en separat stat, omedelbart utsättas för Turkiets diktering? De armeniska socialdemokraterna – i spåren av sina georgiska kollegors exempel – och populisterna röstade för självständighet och vidhöll att inget annat alternativt existerade. Dashnaktsoutiun var ytterst splittrat. Rådets medlem, Avetis Aharonian, motsatte sig idén tillsammans med Ruben Ter Minasian och Artashes Babalian, medan Simon Vratsian och Khatchatour Karjikian var för det historiska steget. Eftersom majoriteten motsatte sig självtändigheten sköt man upp frågan. 22
Samma natt agerade en konferens med de dashnakistiska ledarna i Tiflis mer beslutsamt än det nationella rådet. De kom överens om att den federativa republikens fall och den påföljande georgiska manövern gjorde det nödvändigt att flytta det nationella rådet till Jerevan, där det med diktatoriska befogenheter skulle åta sig en regerings funktioner. 23 Denna tanke delades också av Kachaznouni och Khatisian som nästa dag rapporterade vad som hade pågått i Batum till det nationella rådet. De två armeniska delegaterna påpekade att det enda sättet att överleva krävde att man utropade självständighet och säkrade fred med Turkiet, oavsett priset. När man dessutom nästa dag, den 28 maj, utannonserade det självständiga Azerbajdzjan som omfattade "södra och östra Transkaukasus", tippade vågskålen i det armeniska nationella rådet över till det oundvikliga. Om det azeriska anspråket på det södra Transkaukasus förblev obesvarat skulle även de områden i Jerevans guberniia som inte var ockuperade av de turkiska styrkorna gå förlorade. Vid middagstid den 28 maj utsåg rådet därför Khatisian, Kachaznouni och Papadjanian till att återvända till Batum med obegränsade befogenheter för att, å det armeniska folkets vägnar eller, om omständigheterna krävde det, i den "självständiga republiken Armeniens" namn, förhandla fram en fred. 24
Men det nationella rådet tvekade inför att officiellt utannonsera denna fråga. Saken avgjordes endast efter att de oeniga dashnakistiska ledarna hade enats. På aftonen den 29 maj möttes partiets byrå och Tiflis centrala kommitté och de dashnakistiska medlemmarna i Seimen och det nationella rådet i ett extra sammankallat möte. Det slutgiltiga beslutet blev att utropa Armenien som en republik, som till en början styrdes av en koalitionsregering. Det nationella rådet skulle uppmanas att utnämna Hovhannes Kachaznouni till premiärminister. 25 Med detta beslut var tärningen kastad, men det faktum att uppfattningarna hos nationens ledare var splittrade återspeglas tydligt i rådets deklaration från den 30 maj: "Av hänsyn till upplösningen av den politiska enigheten i Transkaukasus och den nya situationen skapad av att man utropat självständighet i Georgien och Azerbajdzjan, förklarar det armeniska nationella rådet sig själv som den högsta och enda administrationen för de armeniska provinserna. På grund av vissa allvarliga omständigheter, att man har skjutit upp att skapa en armenisk nationell regering i en nära framtid, antar det nationella rådet tillfälligt regeringsbefogenheterna för att styra det politiska och administrativa rodret i de armeniska provinserna." 26
I uppenbar och skarp kontrast till de georgiska och azeriska handlingarna nämnde den armeniska deklarationen inte något om "självständighet", "republik", medborgarnas rättigheter eller relationerna med andra stater. Det var endast efter det att de armeniska framgångarna i Jerevan hade bekräftats och fred hade ingåtts i Batum som det nationella rådet öppet vågade använda titeln republiken Armenien.
|
