Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 426 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
De slutgiltiga förhandlingarna och avtalen i Batum

Medan de armeniska trupperna avancerade mot Hamamlu och Alexandropol skyndade Khatisians delegation till Batum. Det turkiska ultimatumet skulle gå ut klockan åtta på kvällen den 29 maj. Khatisian, som anlände samma dag till Batum, sökte omedelbart ett tillfälle att diskutera med Halil Bey, för vilken han påpekade att ultimatumet hade skickats till en regering som inte längre existerade. Halil förtydligade omedelbart att ultimatumet fortfarande var i kraft och gällde var och en av de transkaukasiska staterna, men med hänsyn till de övergripande förändringarna som hade ägt rum gick han med på att förlänga tidsfristen med ytterligare 24 timmar. 38 Nästa dag informerade Khatisian Halil om det nationella rådets beslut att deklarera sig som det högsta armeniska regeringsorganet, om sin delegations auktorisation för att förhandla fred och accepterandet av de turkiska villkoren som bas för vidare förhandlingar. Flera timmar senare började konferensen i Batum mellan det osmanska imperiet och den "armeniska republiken". 39

Under diskussionerna om de territoriella frågorna drog de turkiska förhandlarna gränsen mellan Transkaukasus och det osmanska imperiet utan att beröra frågan om hur mycket av gränsen som skulle delas med var och en av de tre staterna. Man tog inte heller någon hänsyn till Transkaukasus interna indelning. Uppenbarligen gick den osmanska taktiken ut på att vinna så mycket mark som möjligt utan att bli indraget i transkaukasiska interna konflikter. Man föreslog att republikerna själva skulle göra upp dessa frågor mellan sig. Därmed var Khatisians försök att få ottomanernas stöd för de armeniska anspråken på de södra delarna i Tiflis guberniia och de bergiga delarna i Elisavetpols guberniia dödsdömda från allra första början. Ottomanerna hade genom avtalet i Brest-Litovsk redan återtagit de tre sanjakerna som år 1878 hade annekterats av Ryssland. Nu när man insisterade på att annektera även Akhalkalak och Akhaltsikh i Tiflis guberniia skulle imperiet sträcka sig ända till 1828 års gränser. Men expansionen skulle inte stanna vid detta, eftersom i och med annekteringen av drygt hälften av Jerevans guberniia skulle det osmanska väldet sträcka sig längre österut än det hade gjort på flera sekler. Halil och Vehib, de "moderata" elementen i Ittihad och Terakki, erbjöd armenierna uezden Novo Bayazid och delar av Jerevan, Etchmiadzin och Alexandropol. Republiken Armenien skulle omfatta en area på cirka 6 400 km2. 40

Vehibs förklaring av den osmanska ståndpunkten visade att de ittihadistiska ledarnas hängivenhet för Panturans ideal brann starkare än någonsin: "Ni ser att ödet drar Turkiet från väst mot öst. Vi lämnade Balkan, vi håller även på att lämna Afrika, men vi måste sträcka oss mot öst. Vårt blod, vår religion, vårt språk finns där. Och detta har en oemotståndlig magnetism. Våra bröder finns i Baku, Dagestan, Turkmenistan och Azerbajdzjan. Vi måste ha en väg till dessa områden. Och ni armenier står i vägen för oss. Genom att kräva Van blockerar ni vägen till Persien. Genom att kräva Nakhichevan och Zangezour hindrar ni vår gång till Kur-dalen och vår tillgång till Baku. Kars och Akhalkalak stänger våra vägar mot Kazakh och Gandzak [Gandja]. Ni måste stiga åt sidan och ge oss rum. Våra grundläggande skillnader ligger i dessa frågor. Vi behöver två breda avenyer som kommer att tillåta våra arméer att avancera och försvara oss själva. En av dessa vägar är Kars-Akhalkalak-Borchalu-Kazakh som leder till Gandzak, medan den andra passerar genom Sharur-Nakhichevan-Zangezour till Kur-dalen. Ni får stanna kvar mellan dessa två, d.v.s. runt Novo Bayazid och Etchmiadzin." 41

Khatisian protesterade mot att de begränsade territorierna som hade lämnats till armenierna inte ens kunde förse dem med de allra nödvändigaste förnödenheterna för att överleva, att den armeniska frågan, i egenskap av ett internationellt problem, inte borde "lösas" på detta sätt och att de föreslagna gränserna skulle orsaka evig fiendskap mellan de två nationerna. Vehib Pascha svarade att Turkiet med glädje skulle erbjuda alla muslimer i republiken att emigrera för att ge mer rum åt armenierna. Han medgav att den armeniska frågan hade varit internationell. Det var just på grund av detta som den osmanska regeringen hade sanktionerat självständigheten hos den nya staten. Det fanns inte något behov att tala om evig fiendskap eftersom alla nationer började sina liv i små områden och expanderade gradvis. Tiden skulle ta hand om det problemet. Det som var nödvändigt för tillfället var stadfästa den turkisk-armeniska vänskapen och det ömsesidiga försvaret. 42