Tysklands konflikt med Turkiet
När Konstantinopels regering vägrade att upphöra med avancemanget in i Transkaukasus ådrog man sig skarpa protester från Berlin. En pakt sluten mellan de två nationerna i september 1916 förpliktigade respektive nation att inte ingå separata överenskommelser utan deltagande eller samtycke från den andra. 65 Batum-avtalet var uppenbarligen en förblindande kränkning av denna överenskommelse. Omvänt, om turkarna hade vetat om detaljerna i de preliminära tysk-georgiska överenskommelserna som undertecknats i Poti hade de konfronterat Reich med samma klagomål. Avtalen i Batum och Poti var oförenliga. Ramishvili hade ställt Georgien, dess resurser och järnvägar till Tysklands förfogande samtidigt som han hade gått med på att ottomanerna fick använda och kontrollera samma transportvägar. Han skulle låta de två axelmakterna bevisa vem som var den dominerande partnern.
Den dagen då det georgiska nationella rådet deklarerade sin självständighet instruerade den tyske utrikesministern, Richard von Kühlmann, ambassadör Bernstorff att protestera mot kränkningen av alliansvänskapen. Bernstorff skulle underrätta den osmanska regeringen om att, eftersom avancemanget bortom gränserna som var bestämda i Brest-Litovsk hade förstört den transkaukasiska federationen, Tyskland nu
- tillät sig själv att fritt hantera de kaukasiska frågorna och hålla fast vid sina protester mot den tillämpade policyn i Kars, Ardahan, Batum och bortom dessa, vilken inte var i enlighet med avtalet i Brest-Litovsk,
- inte skulle tolerera ytterligare turkiskt avancemang in i Transkaukasus, eller någon som helst propaganda inom områdena bortom gränserna i Brest-Litovsk,
- bekräftade de facto erkännandet av Georgien och skulle sanktionera dess självständighet om man säkrade dess separation från Ryssland,
- uppmanade de osmanska ledarna att hantera armenierna i de ockuperade områdena med mildhet och välvilja,
- förklarade att, i enlighet med existerande ömsesidiga överenskommelser, alla diplomatiska eller militära aktioner utförda utan Tysklands godkännande skulle besvaras och ansvaret för detta lades helt på de turkiska auktoriteterna, och nu kunde i synnerhet inte kejsarens regering fabricera ursäkter för de turkiska övergreppen mot den kristna befolkningen i Kaukasus. 66
Samtidigt underrättade von Kühlmann den österrikiska utrikesministern om att turkarna hade förlorat sin avvägningsförmåga och var besatta av idén om resningen av den osmanska flaggan över Elisavetpol och Baku. Effekten som en sådan strategi skulle ha på de palestinska och mesopotamiska fronterna var uppenbara. Han uppmanade att Tysklands beslut skulle vidarebefordras till Graf Johann Pallavicini, den österrikiska ambassadören i Konstantinopel, för att neutralisera de turkiska försöken för att spela en allierad mot en annan. 67
Det tyska överbefälet var i fullt samförstånd med utrikesministeriet. Den 8 juni varnade general Ludendorff Enver för att Turkiets avtal med de transkaukasiska staterna varken fördömdes eller bekräftades. Samtidigt som han påminde om att han oftast sympatiserade med Envers åsikter påpekade Ludendorff att ett fortsatt tyskt stöd gjorde det nödvändigt att respektera gränserna i Brest-Litovsk. Nästa dag beordrade fältmarskalk von Hindenburg Enver att dra tillbaka samtliga turkiska trupper ut ur Kaukasus, då axelmakternas policy inte gick ut på att skaffa sig några fiender i denna region. I det som hade förvandlats till ett upprepat och meningslöst meddelande krävde Hindenburg att de osmanska styrkorna skulle omdirigeras söderut. Enver Pascha, som var i Batum för att övervaka omorganiseringen av sina kaukasiska divisioner, hånade sina tyska kollegor. På ett skarpt och bestämt sätt påpekade han att det var Ludendorff själv som en gång i tiden hade sanktionerat de turkiska anspråken bortom gränserna som var satta i Brest-Litovsk. Dessutom var det inte hans fel att general von Lossow hade valt att lämna konferensen i Batum innan förhandlingarna hade avslutats! I sitt svar till von Hindenburg den 10 juni uttryckte Enver att hans beslut om assistans till muslimerna i Transkaukasus stod fast. Utan att lämna något som helst tvivel om sin övertygelse pressade Enver den högsta befälhavaren för axelmakterna genom att hota att avgå som vicebefälhavare. 68
|
