Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 434 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Organiseringen av det armeniska kabinettet och dess överföring till Jerevan

Trots den ohälsosamma politiska och sociala atmosfären i Tiflis fann de armeniska nationella ledarna det svårt att slita sig från denna stad som under en lång tid hade tjänat som deras inofficiella huvudstad. Det var inte med glädje man såg fram emot den oundvikliga överföringen till Jerevan. Efter att Khatisians delegation hade återvänt till Tiflis fick det nationella rådet ta itu med att bilda ett kabinett för "republiken Armenien", i vars namn Batum-avtalet hade undertecknats. Den 9 juni valdes Kachaznouni till premiärminister och fick i uppdrag att bilda en koalitionsregering, eftersom Dashnaktsoutiun inte alls ville bära det tunga ansvaret på egen hand. 82 Efter att så gott som ha monopoliserat det armeniska politiska livet under drygt en kvarts sekel började organisationen nu känna av de nackdelar som ett "en nationalitet - ett parti"-system hade, ett system som hade utvecklats i hela Transkaukasus. Knappt 10 % av östarmenierna tillhörde alla de andra politiska partierna tillsammans. Dashnaktsoutiun hade inte grundats eller formats som en legal institution. Den hade i stället varit revolutionär och en antiregering, erfaren i gerillakrigföring, sabotage, politiska mord och massprovokationer och nu var den obekväm inför programmet om suveränitet. Dessutom skulle inblandningen av en revolutionär organisation i funktionerna hos en regering oundvikligen leda till att man blev invecklad i administrationens fel och brister. Mensjevikerna och socialrevolutionärerna i den ryska tillfälliga regeringen var ett slående exempel på detta. Med dessa orosmoment och på grund av den viktiga roll som lades vid att bilda en enad armenisk front under de kritiska sommarmånaderna 1918 förespråkade Dashnaktsoutiun en koalition.

Kachaznouni kunde inte bilda ett kabinett förrän i slutet av juni. De armeniska socialrevolutionärerna tackade nej till erbjudandet om att delta då de förkastade idealen om nationell självständighet. Trots det försäkrade de Kachaznouni att socialrevolutionärerna skulle anta rollen som en lojal opposition. De armeniska mensjevikerna, fortfarande i samma organisation som deras georgiska kollegor, gick med på att delta i koalitionen på villkor att de skulle få vilken ministerpost de än krävde, ett villkor som de andra partierna inte kunde acceptera. Men det var populisterna som orsakade den största oron. Dashnaktsoutiun värderade deras samarbete högre än det hos SR eller SD, eftersom man såg upp till representanterna för den armeniska borgligheten. Deras finansiella, ekonomiska, kommersiella och administrativa skarpsinnighet antogs vara oumbärlig för republikens välfärd. Dock kvar populisterna inte så förtjusta i utsikterna att tjänstgöra i ett kabinett lett av dashnakister. De beskyllde Dashnaktsoutiun för den rådande tragiska situationen. Det mesta av förödelsen i Västarmenien, den fruktansvärda evakueringen av Kars och berövandet av det mesta av Jerevans guberniia hade axlats av det parti som ledde det armeniska politiska livet för tillfället. Dashnaktsoutiun var Vanhedrat och borde nu frivilligt avlägsna sig från den politiska scenen för att lämna plats åt nya, obefläckade ledare, vilka skulle skapa republiken. Populisterna föreslog att Mikael Papadjanian skulle ersätta Kachaznouni som premiärminister. 83 Det fanns dock en rätt så ansenlig logik hos den populistiska ståndpunkten, men systemet med "en nationalitet – ett parti" gjorde förslaget omöjligt. De armeniska massorna som såg på SD, SR och KD 84 som utländska skapelser, oförmögna att förstå nationens grundläggande strävan, skulle ha lämnats ledarlösa. Det var även nödvändigt att erkänna SR och SD partierna, som trots att de inte deltog i koalitionsregeringen skulle anta rollen som en lojal opposition i en regering kontrollerad av dashnakister, men de skulle inte tolerera ett borgerligt dominerat ministerium. Efter att ha misslyckats med att bilda det önskade kabinettet fick Kachaznouni den 30 juni tillåtelse att välja medlemmar, inte med hänsyn till deras politiska tillhörighet utan på individuella grunder. Omedelbart därefter presenterade han listan över hans utvalda kabinett, i vilket alla förutom den ickepolitiska försvarsministern var dashnakister: 85


Hovhannes Kachaznouni Premiärminister
Alexandre Khatisian Utrikesminister
Aram Manoukian Inrikesminister
Khatchatour Karjikian Finansminister
Gen. Hovhannes Hakhverdian Försvarsminister