Hoppets strålar
Även om problemen hos den lilla, landbaserade republiken skulle kvarstå under flera månader fanns det skäl till en avvaktande optimism i slutet av sommaren 1918. Krigslyckan hade vänt till britternas, fransmännens och amerikanernas fördel. Den slutgiltiga segern hos dessa nationer skulle sopa ut fienden ur Kaukasus och skära loss repen som skar djupt in i republikens kropp. Lokalt fick de turkiska inkräktarna periodvis lov till vissa mindre lättnader. Den 16 augusti, för första gången på flera månader, fick ett tåg tillåtelse att passera Jerevan mot Tiflis. Vid ett tillfälle gick Mehmed Ali, den ottomanske representanten i Jerevan, med på att sälja en eller två billaster av skördade grödor från de turkiskkontrollerade utkanterna av Jerevan och Etchmiadzin till finansminister Karjikian. När Djamalian besökte Abdul Kerim Pascha, den ottomanske representanten i Georgien, i Tiflis för att gratulera på den muslimska helgen Bairam försäkrades den armeniske ambassadören att man gjorde allt för att kunna tillåta flyktingarna att återvända och förverkliga ett turkiskt tillbakadragande från regionen Pambak-Lori. 101 Den tyska regeringen hade sedan en tid tillbaka försökt förmå Enver att göra dessa eftergifter, men det konstanta svaret hade varit: "Vi kan inte tillåta en halv miljon väpnade fiender att passera bakom våra arméer." Enver valde att ignorera den tyska argumentationen att dessa "väpnade fiender" var utblottade kvinnor, barn och åldringar. 102
Abdul Kerim var inte den enda osmanska officeren som uppmuntrade armenierna. Även Halil Pascha, befälhavare för armégruppen i öst, lovade att medla. Den 30 augusti gjorde han sitt allra första officiella besök i Jerevan i sällskap med von Frankenstein, Kress och Djamalian. Han förklarade för Kachaznouni att i enlighet med instruktioner som han hade fått från Konstantinopel skulle flyktingarna tillåtas att återvända fram till en linje 20 km öster om järnvägen Alexandropol-Joulfa. Även om arean i fråga var väldigt liten hoppades Halil att på hans begäran till general Essad Pascha, den ansvarige officeren för dessa regioner, flyktingar från Akhalkalak skulle tillåtas att komma hem. von Frankenstein insköt att det fanns motsägelser i denna anmärkning. Han hade redan skickat en adjunkt, kapten Pawals, för att diskutera frågan med Essad i Batum. Dock hade befälhavaren för den 3:e armén avvisat Pawals med förklaringen att frågan var helt och hållet i Halils egna händer. Halil kallade Essad för en lögnare och utbrast upprört att han alltid hade föredragit vänliga relationer med armenierna och om han hade misslyckats i detta mål så vilade mycket av skulden på Essad, Vehib, Ali Ihsan och Shevki Pascha som översvämmade Konstantinopel med ofördelaktiga och provokativa rapporter. Envers listige farbror försäkrade Kachaznouni att när han kom hem till Konstantinopel skulle han försöka avlägsna den armeniskfientliga stämningen som genomsyrade de politiska och militära kretsarna i huvudstaden. 103
Angående andra transkaukasiska frågor klagade Halil på att det armeniska krigstillståndet i guberniiorna Baku och Elisavetpol på intet sätt underlättade hans försök att skapa vänskapliga relationer. I Baku hade armenierna tagit upp vapen mot framryckande turkiska divisioner, medan de i Zangezour och Karabakh höll på att slakta den muslimska befolkningen. Kachaznouni försökte att bevisa att republiken inte var ansvarig för några av dessa problem. I enlighet med Batum-avtalet hade hans regering skickat meddelanden till Baku för att arrangera tillbakadragandet av de armeniska styrkorna, men vägarna var avstängda och kurirerna hade inte kunnat nå staden. Vad beträffar Andraniks aktiviteter i Zangezour var även detta utanför hans regerings kontroll. Hjälten för västarmenierna var "persona non grata" och skulle avväpnas så fort han satte sin fot i republikens territorium. Nuri Bey, vars islamiska armé hade sitt högkvarter i Gandja, hade vägrat tillåta att reguljära armeniska enheter skulle gå in i Zangezour och Karabakh eftersom de var azeriska territorier. Därför var det oskäligt att hålla den armeniska regeringen ansvarig för händelser som ägde utanför dess gränser. 104 Halil Pascha hade varit väldigt naiv om han inte hade betvivlat Kachaznounis ärlighet.
Frågan om Elisavetpol berördes återigen i en privat diskussion mellan Aram, Kachaznouni och Halil. Premiärministern påpekade att befolkningen i Zangezour och Nagorno Karabakh till största delen bestod av armenier och att det inte var rättvist av azerierna att göra anspråk på området. Kachaznouni begärde att Turkiet skulle avstå från att stödja dessa azeriska anspråk och att den slutgiltiga dispositionen av detta territorium skulle skjutas upp fram till att den extraordinära konferensen mellan de transkaukasiska republikerna och samtliga fyra axelmakter hade avslutats. 105 Mötet som han syftade på var konferensen i Konstantinopel som hade sammankallats för att återigen granska avtalen i Batum. Armenien som hade tilldelats den allra sämsta positionen bland de tre transkaukasiska staterna hoppades att med tyskt stöd kunna få republiken att expandera. För tillfället omfattade den endast de områden som dess grannar inte betraktade som värdefulla. Republikens ledare var fullt medvetna om att utvidgningarna var mycket mer beroende av händelserna i Berlin, Wien och Konstantinopel än det som hände i Tiflis, Gandja och Jerevan. De mest kompetenta armeniska diplomaterna var inte i arbete i Transkaukasus, utan i Europa.
|
