Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Fram till första världskrigets slut i november 1918 sökte den svaga republiken Armenien axelmakternas och Rysslands välvilja. Under fem månader av hårt slit under svåra, oftast förödmjukande förhållanden, försökte armeniska sändebud med statistik, logik och vädjan som sina enda vapen att mildra lidandet hos sitt folk och att garantera republikens fortsatta existens, född efter ett så långt och mödosamt havandeskap. Inför representanterna för det sovjetiska Ryssland argumenterade dessa sändebud att Sovnarkom, oförmögen att förse dem med materiell assistans, åtminstone borde ge armenierna moraliskt stöd genom att bekräfta skapandet av republiken. Det ryska erkännandet skulle dämpa den muslimska komplotten att utrota den armeniska nationen. Om Transkaukasus omvandlades till ett muslimskt fäste skulle dess naturliga band med Ryssland brytas och framtida samarbete, möjligtvis även en federation, vara omöjligt. Samtidigt stod vädjarna i Berlin och Wien framför de tyska och österrikiska officiellas dörrar för att få dem att ingripa. I sökandet efter samma skydd som Georgien hade säkrat i Poti försökte de att driva på de två europeiska makterna genom att peka ut de potentiella resurserna i Armenien. De påstod att såvida turkarna inte tvingades till reträtt skulle den armeniska ekonomin ödeläggas helt och därmed beröva axelmakterna en viktig källa för råmaterial. Situationen skulle förbättras betydligt genom närvaron av en eller två tyska eller österrikiska bataljoner i Jerevan. De ödmjuka ansökarna vände sig även direkt till den osmanska regeringen för att tillåta repatrieringen av hundratusentals flyktingar, att fostra vänliga grannskapsrelationer genom att respektera gränserna i Brest-Litovsk och att stödja Armenien i dess territoriella dispyter med de andra staterna i Transkaukasus. Om sultanen dessutom skulle lyckas övertyga Tyskland att erkänna republiken Armenien, så som Turkiet hade gjort i Batum, skulle Sovjetryssland vara mer benäget att göra samma erkännande. Under tiden etablerade andra sändebud relationer med de vita arméerna i södra Ryssland och med den centrala Rada i Kiev. Genom dessa förbindelser hoppades man att vapen och i synnerhet grödor skulle kunna anskaffas till den utmattade armeniska nationen. De vädjande var åtskilda av stora avstånd och dålig kommunikation, men de arbetade för ett enda mål. Argumentationen varierade mycket från huvudstad till huvudstad och från vecka till vecka. Logiken i ett memorandum skiljde sig från ett annat, men varje steg man tog siktade mot att stärka grunderna för republiken Armenien.
Armeniska diplomater i Tyskland
Berlin var epicentrum för de armeniska aktiviteterna. Redan i april 1918 hade det nationella rådets medlemmar Arshak Djamalian, Gevork Melik Karageozian och Liparit Nazariants presenterat en begäran om assistans från det tyska utrikesministeriet. De hade fått ett vänligt och sympatiskt mottagande. Under tiden då trion var fortfarande i Berlin hade de skrivit till sina landsmän i Västeuropa och bett dem att sluta den antityska propagandan som genomsyrade varje armenisk tidning och tidskrift på kontinenten och den västra hemisfären. 1 Liknande förmaningar upprepades av Ohandjanian och Zohrabian strax efter att de anlände den 3 juni tillsammans med general von Lossow och det georgiska sällskapet. Efter att ha bott i Tyskland och blivit bekanta med det tyska statsmaskineriet var Hamo Ohandjanian och Arshak Zohrabian kvalificerade sändebud för den armeniska republiken. Att deras mottagande var älskvärt bevittnas av det faktum att de fick audiens hos utrikesministeriets officiella endast två dagar efter deras ankomst till Berlin. De fick obegränsad tillgång till det tyska post- och telegrafsystemet och de diplomatiska försändelserna till Konstantinopel och Tiflis. Vid en tidpunkt då de Vanliga kommunikationskanalerna var ytterst opålitliga eller ickeexisterande var denna gest inte någon liten fråga. De fick även ett tyskt löfte om att övertala Turkiet att respektera avtalet i Brest-Litovsk. 2 Den 9 juni talade von Kühlmann om för de armeniska och georgiska delegaterna i Berlin att man höll på att vidta åtgärder för att sammankalla en ny konferens för att återigen granska avtalen i Batum. Den tyske utrikesministern försökte inte på något sätt att dölja sin irritation gentemot de osmanska ledarna. 3 I en uppföljning till detta meddelande underrättade greve von Schulenburg i Tiflis det armeniska nationella rådet att en granskning av avtalet i Batum skulle äga rum i Konstantinopel i slutet av juni och att de armeniska delegaterna borde ge sig av med detsamma. 4 Den 14 juni, med ett nyväckt hopp om att tyskarnas medling skulle leda till att områdena som hade annekterats genom detta avtal skulle återställas, skickade det högsta armeniska administrativa organet Avetis Aharonian, Mikael Papadjanian och Alexandre Khatisian till stränderna vid Bosporen. 5
|
|
|
