Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 43 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armeniens gamla religion

De tidiga religionerna i Armenien är inte så kända. Enligt de Morgan finns det tecken som visar att armenierna så som sina andra ariska släktingar i början var naturdyrkare och att denna tro med tiden förvandlades till en dyrkan av nationella gudar av vilka många var motsvarigheter till gudar och gudinnor från de romerska, grekiska och persiska kulturerna. De viktigaste bland dessa gudar var kunskapens och skapandets gudinna Anahita, kärlekens gudinna Astghik och krigets gud Vahagn.

Med tiden, under inflytandet av den persiska kulturen introducerades kulten om Ahura Mazda i Armenien men detta kunde inte på något sätt omvända armenierna till mazdeismen. Ahura Mazda förlorade sin persiska karaktär och förvandlades mer till något som liknade Zeus och Jupiter, fick namnet Aramazd och förhöjdes till kung i armeniernas Olympia. 87 Information om armeniernas tidiga tro och deras gudar kan hittas i böcker som är skrivna av Alishan, Gelzer och Sandalgian. 90

Georges Brandes har skrivit följande beskrivning om armeniska gudar i sin bok: "När Armenien antog kristendomen var det inte endast templen som förstördes utan även sånger och dikter om de gamla gudarna och hjältarna som folk sjöng. Vi har endast enstaka delar av dessa sånger och dikter, delar som vittnar om en stor andlig rikedom och skapande kraft hos detta folk och enbart dessa är tillräckliga för återskapandet av de gamla armeniska gudars tempel. Dessa gudar var varken de asiatiska himmelska monstren eller de fina och känsliga grekiska gudarna, utan något som återspeglade det armeniska folkets egna drag som hade slipat dem genom tiderna, nämligen ambitiösa, visa och godhjärtade." 91

Armeniernas huvudtempel fanns i staden Artishat (Acèsilène) belägen i provinsen Taron (Moush ). Där, mitt i skogen, hade flera tempel byggts av vilka Anahitas tempel var det mest berömda och viktigaste, gudinnan som var Armeniens beskyddarinna vars staty av guld stod i en tempelsal. Romarna berättar att när Marcus Antonius armé plundrade Armenien förblindades den förste soldaten som sträckte ut handen för att röra vid statyn. 94

Runt detta tempel hade man skapat stora gårdar i vilka man höll heliga djur däribland hjortar med halsband av guld, som levde fritt och betade, något som "Lucullus har dyrkat och sett med egna ögon".

Den store armeniske författaren Raffi 95 har i sin stora historieroman Samuel beskrivit den stora nyårsfesten (den 24 augusti) som firades i detta tempel. "Armeniens kung, tillsammans med översteprästen och adeln var närvarande. Först av alla var det kungen som öppnade ceremonin med att offra 100 vita kor genom att bränna dem. Sedan härmade adeln kungens gärning. Under denna fest önskade armenierna att deras framgångar och resultaten av deras gärningar under det föregående året skulle tillägnas deras gudar. Man arrangerade även tävlingar. Poeter sjöng sina dikter som de hade skrivit för detta tillfälle, kämpen visade sina muskler och konstnärerna visade upp sina skapelser. Männens kämpande följdes av strider med tjurar och andra vilda djur, löpning eller ridning och segraren mottog en krans av röda rosor som var gudinnan Astghiks tempelprydnad. Och av samma skäl så kallades festen för den "röda rosens fest". Det nya året bringade med sig nytt liv. Det gamla året hade kommit till ända och man måste be om förlåtelse för sina gamla synders skull för att fortsätta livet med rent samvete. Egentligen var denna fest en allmän förlåtelse och tillfälle till bikt. Översteprästen hällde vatten från den heliga floden Aradzani (Eufrat) med sin gyllene slev över folket som låg på sina knän. Sedan fylldes plötsligt himlen med duvor som de besökande hade tagit med sig för att fira det nya året".

Dessa tempel var källan till enorma rikedomar och ägde stora marker. Prästerna och deras många tjänare var beroende av dessa tempel. Endast i staden Ashtishat uppgick deras antal till flera tusen.