Slaget om Baku
Sedan etableringen av sovjetordern den 25 april 1918 hade Baku så gott som isolerats. 13 Uppställda mot en gemensam fiende fortsatte dashnakister och bolsjeviker att samarbeta. När Bakus sovjet tuktade Seimen för att ytterligare ha segregerat folken i Transkaukasus genom att ha upplöst federationen och etablerat "självständiga" stater, tog man speciell hänsyn genom att skilja mellan Dashnaktsoutiuns olika grenar i Tiflis och Baku. 14 Sovjetens försiktighet var naturligtvis en följd av faktumet att större delen av Bakus röda armé bestod av anhängare till det armeniska nationella partiet. När den osmanska 5:e kaukasiska armén passerade över Armenien mot Gandja ökade hotet mot Baku. Beslutna att utföra en attack för att försvara staden marscherade tre kolonner av sovjetiska trupper ut ur staden i början av juni. Under tre veckor hade de avancerat så långt som till Karamarian, Kurdamir och Zubovka. 15 Gandja, Azerbajdzjans tillfälliga huvudstad, räddades endast genom en kombinerad motattack från de turkiska och islamiska arméernas styrkor. Båda sidor led hundratals förluster i de hårda slagen som rasade under den första veckan i juli, men de muslimska enheterna pressade på. De ryska och armeniska enheterna uppmuntrades enormt av överste Lazar Bicherakhovs kosacktrupper från norra Persien, vilka erbjöd sin hjälp till Bakus Sovnarkom. Bircherakhov, utnämnd till den röda arméns befälhavare, stred djärvt men kunde inte stå emot det turkiska infanteriet och artilleriet i det öppna fältet och beordrade en reträtt. Den 1 augusti hade de sovjetiska styrkorna intagit fronten Balajari-Aybat, d.v.s. deras ursprungliga linje, endast några få kilometer från Baku. 16
Oroade av de annalkande turkiska regementena sökte sovjeten desperat efter stöd. Under hela juli höll Shahoumian Lenin underrättad om den kritiska situationen, men de kommunistiska ledarna i Ryssland kunde inte göra mycket åt saken. Hursomhelst beordrade de Shahoumian att bekämpa den oförlåtliga önskan hos Bakus sovjeter om att begära brittisk assistans. 17 Skulle Baku falla så var det bättre att ottomanerna, och inte de erfarna engelska kolonialisterna, skulle bli tillfälliga ägare till den värdefulla staden och dess resurser. Majoriteten av den kristna befolkningen, i synnerhet de avskräckta armenierna, delade dock inte dessa utsikter. De argumenterade att eftersom det inte fanns något hopp om en omedelbar rysk undsättning så hade man inte något annat val än att acceptera britternas erbjudande att delta i försvaret. En brittisk expeditionsstyrka, Dunsterforce, hade redan skickats iväg från Bagdad för att organisera de antiosmanska elementen i norra Persien och i Kaukasus och för att blockera det turkiska avancemanget mot Baku. Efter att ha övervunnit många problem nådde generalmajor Lionel C. Dunsterville, gruppens befälhavare, Enzeli på Kaspiska havets södra stränder under sommaren 1918. I ett möte med representanter för Bakus sovjeter och armeniska råd lovade han en ansenligt stor brittisk trupp som skulle stödja försvaret av Apsheron-halvön. 18 Medan de turkiska styrkorna närmade sig Baku tog sovjeten den 25 juni det avgörande beslutet och gick emot Shahoumians motion om att neka britternas intåg och meddelade Dunsterville att skynda på sina mäns ankomst. Socialrevolutionärer, socialdemokrater och de flesta dashnakister anslöt dig till gruppen som avfärdade beslutet hos ordföranden i Bakus Sovnarkom och extraordinära kommissarien för Kaukasus. Eftersom de skulle bli lidande av slaget deklarerade de att samtliga bolsjevikiska ministrar skulle avsäga sig sina poster. Strax efter att Shahoumian hade avslutat sitt fördömande av sovjeten deklarerade dock hans kamrat, Prokopy (Alesha) Japaridze, att bolsjevikerna skulle stanna inom organet och fortsätta kampen mot de kontrarevolutionära. 19
|
