Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 446 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den Sovnarkom-osmanska ordväxlingen och den ittihadistiska regeringens fall

Den turkiska erövringen av Baku var uppenbarligen ett grovt brott mot Brest-Litovsks tilläggsavtal. Utrikeskommissarie Chicherin anklagade tyskarna för att ha underlåtit att bekänna färg när det gällde löftena att tygla turkarna och förhindra att de kom tillbaka till Baku. Det sovjetiska brevet fick ett snabbt svar på tal från det tyska utrikesministeriet som anklagade Ryssland för brott mot tilläggsavtalets klausul om ärekränkning. 38 Det knappt en månad gamla samförståndet mellan Ryssland och Tyskland höll på att falla samman. Den 20 september instruerade Chicherin Ioffe att protestera personligen och att lämna ett meddelande om skyldigheterna i Brest-Litovsk till de osmanska representanterna i Berlin. I detta meddelande anklagade Sovnarkom turkarna för de övergrepp som hade begåtts under deras framryckning genom Kars, Ardahan och Batum och avvisade den löjliga folkomröstningen som hade utförts i de tre sanjakerna, till synes i enlighet med Brest-Litovsk. 39 I ytterligare brott mot detta avtal hade den osmanska armén slagit till in i Kaukasus. Det turkiska påståendet om att anfallarna i Baku var irreguljära grupper var i tydlig kontrast till verkligheten. Eftersom regeringen i Konstantinopel hade agerat i ond tro och hade planerat att bedra Ryssland var Sovnarkom tvungen att anse att avtalet i Brest-Litovsk aldrig hade existerat. 40

Även om Ioffe avslöjade innehållet i sitt meddelande avstod han från att presentera det officiellt för att ge turkarna tid för eftergifter. I sin strävan efter att undvika en öppen konfrontation med Ryssland instruerade Talaat den ottomanske ambassadören i Berlin, Rifat Pascha, att förhandla med Ioffe. Under de följande förhandlingarna om Kaukasus krävde den sovjetiske diplomaten ett omedelbart tillbakadragande av de turkiska officiella och väpnade styrkorna, både reguljära och irreguljära, från områdena öster om gränserna angivna i Brest-Litovsk. Trupper från den ryska republiken skulle ockupera Kaukasus och Sovnarkom skulle gottgöras för de skador som hade uppstått under ottomanernas marsch mot Baku. Innan avfärd från den tyska huvudstaden lovade Talaat att han efter överläggning med det osmanska kabinettet skulle besvara ultimatumet personligen via Rifat Pascha. Den 3 oktober informerade Rifat Ioffe att den osmanska regeringen hade valt att respektera gränserna i Brest-Litovsk och dra tillbaka sina divisioner från Kaukasus. Men eftersom regeringen i Konstantinopel inte angav specifikt att samtliga irreguljära trupper också skulle återkallas valde Ioffe att anta att hans ultimatum inte hade accepterats till fullo och samma dag levererade Chicherins 20 septembers fördömande av Turkiet. 41 I början av oktober borde det ha varit uppenbart för de sovjetiska ledarna att axelmakterna snart skulle falla och det kan antas att Ioffes drag var gjort i väntan på en formell annullering av Brest-Litovsk. "Tilsit-freden" höll på att gå i bitar.

Den sovjetiska taktiken föranledde en skarp protest från den ottomanske utrikesministern Nessimi Bey. Den 6 oktober telegraferade han till Moskva för att uttrycka sin förvåning över Sovnarkoms nedsättande uttalanden och påpeka att de turkiska handlingarna varken hade varit i ond tro eller illegala. Den transkaukasiska regeringen själv hade förkastat gränserna i Brest-Litovsk och vad gällde folkomröstningen i de tre sanjakerna så var Ryssland inte i någon position att bedöma dess validitet. Dessutom hade de turkiska operationerna mot Baku varit nödvändiga på grund av de brittiska tentaklerna som hade trängt in i detta område. Sovjetryssland, nu i överläge, förkastade Nessimis anklagelser den 10 oktober. Chicherin påstod att punkterna i Brest-Litovsk hade överträtts av Turkiet ända från den dag då avtalet hade undertecknats, att den så kallade Tiflis-regeringen inte representerade massorna i Transkaukasus, att även muslimer hade klagat över oegentligheterna under folkomröstningen och att det osmanska avancemanget mot Baku hade börjat långt innan ens en enda engelsk soldat hade närmat sig Apsheron-halvön. Den ryske utrikeskommissarien tillade att trots osmanska löften om att evakuera Kaukasus hade inte ett enda distrikt evakuerats och man hade heller inte observerat några som helst förberedelser för en sådan handling. Dock stängde Chicherin inte dörren mot en eventuell överenskommelse, eftersom han föreslog att om de turkiska trupperna skulle överge de illegalt ockuperade områden så skulle den ryska regeringen kanske tänka sig att på något sätt bibehålla överenskommelserna i Brest-Litovsk. 42 För att vara på den säkra sidan väntade Sovjetryssland ända till den 13 november, två dagar efter att Tyskland hade kapitulerat, innan man annullerade det kontroversiella avtalet den 3 mars 1918. 43

Även innan Chicherins meddelande den 10 oktober hade viktiga ändringar ägt rum i Konstantinopel. När Talaat kom hem från Berlin underrättade han Ittihadpartiets centralkommitté att Turkiets intressen var tillgodosedda i protokollet från den 23 september. Han upplyste även den armeniska delegationen om att erkännandet av deras republik var säkrat. Talaat måste dock ha varit medveten om att dagarna för hans kabinett var räknade. Bulgarien hade den 29 september undertecknat ett eldupphör och fyra dagar senare abdikerade tsar Ferdinand. Den 1 oktober hade emir Feisal gått in i Damaskus med sina arabiska trupper och brittiska trupper pressade på farligt nära Anatolien. Själva Konstantinopel verkade vara hotat av en eventuell marsch av de allierade genom Balkan. Axelmakternas allians verkade vara på väg att upplösas. Det ittihadistiska triumviratets krigsregering var Vanhedrad och den 8 oktober lämnade storvesiren in sin avskedsansökan. 44 Turkiet vidtog omedelbara steg för att dra sig ur kriget då Ahmed Izzet Pascha, förre vice armébefäl, efterträdde Talaat den 13 oktober med ett "fredskabinett". 45 Två dagar tidigare hade amiral Arthur Calthorpe från den brittiska Medelhavsflottan satt segel mot ön Lemnos för att starta förhandlingarna. Den 20 oktober skickade Izzet general Charles Townshend, fånge i Turkiet sedan slaget vid Kut-el-Amara, till Port Mudros för att agera som medlare. Tio dagar senare satte eldupphöret i Mudros stopp för det osmanska deltagandet i det stora världskriget. 46