Britterna i Transkaukasus
För att förverkliga artikel XV i Mudros eldupphör flyttade brittiska trupper in i Transkaukasus och trängde undan ryssarna, tyskarna och ottomanerna som den dominerande makten. Den 14 november 1918 beordrade general William M. Thomson, de brittiska truppernas befälhavare i norra Persien, de sista turkiska trupperna ut ur Baku och tre dagar senare landsteg de tillsammans med kompanier ur den 39:e infanteribrigaden på de lastkajer som Dunsterville hade övergett två månader tidigare. Till en början erkände inte Thomson den azeriska regeringen och tillkännagav att hans trupper var där för att säkra området i det demokratiska Rysslands namn. Snart ändrades dock den brittiska taktiken och i december bekräftade generalen Khan Khoiskys regering som det legala konstituerande lokala administrativa organet. 87 Senare samma månad landsteg den brittiska 27:e divisionen i Batum, där brigadgeneral Cooke-Collis, trots många protester från Zhordanias regering, etablerade ett brittiskt militärguvernörskap. Den 25 december, efter en rad stränga och fientliga utbyten mellan Zhordania och de brittiska officiella, gick brittiska trupper under ledning av general G. T. Forestier-Walker in i Tiflis för att överta tyskarnas plats. Nu var det Union Jack som vajade över den georgiska huvudstaden. 88
Britternas ankomst till Transkaukasus välkomnades av de flesta armenier, men hade definitivt en negativ effekt på Jerevans anspråk på den bergiga delen i Elisavetpols guberniia (dagens Nagorno Karabakh). Under hela sommaren 1918 hade armenierna i Nagorno Karabakh stått emot turkarna. Även efter att Shushi, det administrativa centret, hade ockuperats under de sista dagarna i september fortsatte de omgivande regionerna att stå emot. 89 När ottomanerna tvingades att dra sig tillbaka i november kallade de armeniska gerillakrigarna i Karabakh på Andranik, som var i den angränsande provinsen Zangezour, att marschera mot Shushi, distriktets stora muslimska fäste. Detta skulle garantera att Karabakh införlivades i Armenien. Andranik accepterade utmaningen och hade den 1 december just brutit genom den tatar-kurdiska dalen vid Zabukh som separerade Karabakh från Zangezour, när en speciell kurir levererade ett telegram från Thomson. Den brittiske generalen underrättade Andranik om eldupphöret och den kommande fredskonferensen och förmanade att samtliga strider måste upphöra omedelbart för att inte riskera de armeniska intressena. De allierade skulle arbeta fram en varaktig uppgörelse. Armenierna kastades in i ett nytt dilemma. Framför dem låg vägen fri till Shushi. De kunde vara framme på en dag. Men Andranik, liksom många andra armenier, hade inte lärt sig att man inte kunde lita på den brittiska ledningen. Tron på de allierade brann fortfarande starkt och Andranik rättade sig efter Thomsons speciella sändebud som anlände dagen efter, och drog sig tillbaka till Zangezour för att vänta på rättvisan. 90 Men Pariskonferensen hade inte ens påbörjats när Thomson från sitt högkvarter i Baku kungjorde att inte bara Karabakh utan även Zangezour hörde till Azerbajdzjans jurisdiktion. Den armeniska blundern hade varit så fundamental att den aldrig kunde repareras.
Den armeniska republikens historia gick in i en ny fas i och med det första världskrigets slut. Ur förtvivlan steg hopp, ur tragedin steg möjligheterna att existera som en modern nationell stat. De sista kilometrarna på vägen till självständighet hade varit de mest besvärliga. Det mesta av det historiska Armenien hade utsatts för etnisk rensning och den resterande delen hade nekats det beskydd som man hade fått inom det Romanovska imperiet. Händelserna från den 17 november 1917 ända till maj 1918 hade dragit Armenien stegvis djupare ner i avgrunden. Och när självständigheten till slut trädde i kraft i slutet av maj var det få som bekräftade den som den önskvärda kulmen på den process som hade påbörjats ett sekel innan. Förnedringarna och eldproven för republiken Armenien var många och hårda under de första fem månaderna. Internt rådde kaos och död och förödelse var regel. Externt var böner och politiska nödlägen den taktik som tillämpades. Det är svårt att värdera rollen hos supplikanterna i Moskva, Berlin och Konstantinopel under dessa månader. Kanske hjälpte de i viss mån republiken att överleva och från maj till november var överlevnad det maximala som man kunde acceptera.
När axelmakterna satte sig ner för fred fanns det en existerande armenisk republik. Det var runt denna lilla republik som de armeniska förhoppningarna under de kommande två åren skulle koncentreras. Den var kärnan till vilken man hoppades att Västarmenien skulle införlivas och det var denna organism som mest logiskt kunde kräva tillträde till de självständiga nationernas familj. Förverkligandet av båda förhoppningarna var beroende av barmhärtigheten hos segrarna i kriget. Skulle de fullfölja sina löften? 92 Skulle de vara villiga att använda våld, om nödvändigt, för att försäkra armenierna den rättvisa de hade blivit lovade? Detta var de svåra frågor som tyngde ledarna i Jerevan, supplikanterna under deras hemfärd och republikens representanter i Västeuropa. Det fanns skäl till både optimism och pessimism. I november 1918 fanns det hopp om en lysande framtid och det fanns farhågor för fortsatt lidelse och förtryck. Självständigheten hade man uppnått. Nyckeln till att bestämma självständighetens mål var i händerna på de europeiska nationerna och USA. Skulle de vrida om nyckeln eller skulle dörren till fullbordandet förbli låst?
|
