Sammanfattning
Vägen mot självständighet, som så mycket annat i det armeniska folkets historia, var full av tragedier. Republiken var ett mål som varken förväntades eller åstundades. Ändå drev både interna såväl som externa faktorer armenierna ofrivilligt mot suveränitet. Flera seklers liv under främmande styre hade lärt dem att anpassa sig till många orättvisor, men när den nationalistiska vinden svepte över den armeniska platån reste de sig för att protestera och begära utländskt ingripande och revolution. Nationalismens resning var intrasslad i den ryska erövringen av Transkaukasus och konstituerade början på en ny epok i den armeniska historien. Inom det Romanovska imperiet övervann armenierna de byråkratiska hindren och återupptäckte sitt kulturarv, återbefolkade gradvis sina inhemska provinser och sträckte en hjälpande hand och höjde en förmanande röst mot sina bröder på andra sidan gränsen. Det var på självaste Armianskaia oblast, etablerad år 1828, som republiken Armenien skulle grundas år 1918.
I sin nationella utveckling möttes armenierna av många hinder. Både i Transkaukasus och de östra vilayeterna i det osmanska imperiet var de vitt utspridda och i minoritet förutom i fem distrikt. De var åtskilda av internationella gränser och djupt rotade egenheter. De led av mentaliteten hos ett undertryckt folk. Dock drogs detta folk under den andra hälften av 1800-talet samman i en renässans, uttryckt genom en rörelse mot massutbildning, återupplivad nationell stolthet och krav på reformer och till och med självstyre. Desillusionerade av de europeiskstödda osmanska reformerna och upprörda över den tsariska policyn gentemot minoriteterna reste sig armenierna gradvis och anslöt sig till de oppositionella rörelserna i båda imperierna. Vid randen till det första världskrigets utbrott, efter många bittra erfarenheter, verkade det som att deras primära mål, obehindrad autonom utveckling, var ytterst nära att uppfyllas. Tsar Nikolas hade förespråkat ett nytt närmande till sina armeniska undersåtar och de europeiska makterna hade till slut kommit överens om en fungerande uppgörelse för en förbättrad administration i "Västarmenien".
Krigets flammor både släckte och tände det armeniska hoppet. Å ena sidan avfolkades och ödelades Västarmenien, vilket eliminerade möjligheten att tillämpa reformplanen. Å andra sidan tände de allierades löften och ryssarnas avancemang till de västra gränserna i platån nya hopp om en ljusare framtid. Detta mål verkade ett steg närmare sitt förverkligande när den Romanovska dynastin, brännmärkt som en förtryckarregim, störtades och ersattes med ett "demokratiskt Ryssland". Väst- och Östarmenien, enade i en autonom stat inom den stora ryska federationen, var nu en tillfredsställande kompensation för att man offrat halva nationen. Dock innebar novemberrevolutionen ett svårt slag mot sådana förväntningar. Den bolsjevikiska tillämpningen av rätten till "självbestämmande" stod i skarp kontrast till de armeniska intressena. Fronten övergavs av den ryska armén och Transkaukasus förråddes av Sovnarkoms handling i Brest-Litovsk. I och med detta avtal återtog Turkiet de östra vilayeterna och annekterade oblasterna Kars och Ardahan, Östarmenien utblottades till utrotning och Transkaukasus drevs mot separation från Ryssland.
Östarmenierna, som i huvudsak representerades av Dashnaktsoutiun, strävade efter att ena sig med georgierna och muslimerna i formulerandet av en gemensam policy för att försvara Transkaukasus och upprätthålla principerna för den "demokratiska" ryska revolutionen. Misslyckandet med att uppnå dessa mål har varit målet för det mesta av den aktuella studien. Den grundläggande motivationen och förhoppningarna hos dessa tre folk skiljde sig alltför mycket för att kunna möjliggöra ett ärligt samarbete. Mitt under den turkiska invasionen brann de transkaukasiska provinserna av civila och interetniska sammandrabbningar. Ända från byarna upp till kommissariatet och Seimen avslöjades denna oförenlighet på ett uppenbart sätt. Medan armenierna desperat klamrade sig fast vid Ryssland som det enda sättet för frälsning tittade muslimerna förväntansfullt mot Turkiet som källan till befrielse och välkomnade Transkaukasus separation från Ryssland. När den transkaukasiska federationen på georgiernas initiativ störtade samman var det endast armenierna som uttryckte bitter indignation och tvekade inför det ovälkomna programmet för självständighet – en synonym för nederlag.
När det nationella rådet hade tagit det avgörande steget försökte armenierna att rädda det som räddas kunde. De försenade militära framgångarna i hjärtat av Jerevans guberniia tände ett ljus av hopp och det gjorde också Tysklands vrede mot sin osmanska allierade. Under fem månader hade de armeniska supplikanterna endast tro och hopp som sin drivkraft. Och medan de förödmjukade sig inför den Höga Porten började regeringens hjul att snurra i Jerevan. Med varje rotation trängde idealen om självständighet djupare in i den armeniska mentaliteten. I slutet av kriget hade den en elektrifierande effekt på armenierna och deras sympatisörer världen över. Nu var det möjligt för republiken att expandera, att kräva tillbaka hela den armeniska platån och att existera som en livsduglig självständig nation. Möjligheten kunde bli verklighet om de allierade segrarna skulle utdela en snabb dödsstöt mot det osmanska imperiet och om ett modus vivendi kunde arrangeras med Ryssland, vare sig det var rojalistiskt, republikanskt eller kommunistiskt. Kampen för att omvandla möjligheten till verklighet, ämnet för nästa studie, utgör den andra fasen i historien om republiken Armenien.
|
