Deklareringen av Armeniens sovjetisering tog inte bort det turkiska hotet, eftersom Gharabekir hotade att återuppta offensiven om inte villkoren i hans regerings fredplan genast accepterades. Dessa villkor tvingade Armenien att säga upp Sèvres-avtalet och alla sina anspråk på Västarmenien och provinsen Kars, att acceptera en temporär turkisk jurisdiktion i Sharur-Nakhichevan, att återkalla sina samtliga representanter från Europa fram till den tidpunkt dåAnkaras regering hade löst sina meningsskillnader med dessa fientliga stater och att reducera den armeniska arméns storlek till 1 500 man. Vid behov skulle Turkiet utöka sin militära assistans till den återstående lilla armeniska staten. Endast efter att samtliga dessa villkor hade uppfyllts skull den turkiska armén dra sig tillbaka från regionen Alexandrapol och etablera floden Arpa-chai (Akhurian) som den nya internationella gränsen. Även om hans regering officiellt hade överlåtit makten, undertecknade Khatisian, strax efter midnatt den 3 december, Alexandrapol-avtalet (Gyumri-avtalet). Avsatt och märkt som förrädare, av både sovjetiska och dashnakistiska författare, rättfärdigade Khatisian sin handling som en existensåtgärd vilken han hade gjort med vetskap om den nya regeringen i Jerevan och försökte att ge den Röda armén mer tid för att komma in i Armenien med tillräckligt många soldater för att blockera Turkiets ytterligare avancemang. Då han insåg att han inte hade några som helst juridiska befogenheter, hoppades Khatisian på att den nya sovjetiska regeringen, med Rysslands stöd, skulle förkasta hans handling och tvinga turkarna att dra sig tillbaka till åtminstone den gränslinje som rådde innan krigets utbrott. Som det visade sig senare så var dessa kalkyler väldigt ödesdigra. Försöken hos den sovjetiska armeniska regeringen för att återställa en del av de förlorade territorierna stöddes endast av milda diplomatiska uttalanden från Sovjetiska Ryssland, som nu fortsatte sin väg för normaliseringen av sina relationer med regeringen i Ankara.
Efterverkningarna
Armeniens militär-revolutionära kommitté anlände till Jerevan den 4 december och två dagar senare anlände Röda arméns första kolonner. Revkom (Armeniens revolutionära kommitté), eller Heghkom (Heghapokhakan Komite) som den hette på armeniska, vilken dominerades av unga, hämndlystna bolsjeviker, avvisade omedelbart överenskommelsen mellan Legran och den förra armeniska regeringen från den 2 december och initierade en aggressiv kurs med det som kom att kallas för "krigskommunism". Hundratals tidigare regeringsmedlemmar och ickebolsjevikiska politiska ledare arresterades och fängslades, armébefälen skickades i exil och man tillämpade en sträng regim för vedergällning. Denna förtryckspolicy, tillsammans med bitande antiryska och antibolsjevikiska känslor hos den västarmeniska flyktingbefolkningen och maskopin bland några av de dashnakistiska rebelledarna framtvingade en svallvåg av uppror under februari 1921. Revkom kördes ut ur Jerevan och man organiserade snabbt en Befrielsekommitté under ledning av Simon Vratsians ordförandeskap för att koordinera rörelsen som svepte över landet.
Det var inte förrän i mars, då Georgien sovjetiserades, som man kunde samla en tillräckligt stor styrka ur Röda armén för att tysta revolten. I april drog sig Befrielsekommittén, tillsammans med tusentals upprorsmän och civilinvånare, tillbaka till Zangezour, där striden fortsatte under ledning av Garegin Nzhdeh tills en nybildad sovjetisk armenisk regering utfärdade en amnesti och försäkrade att Zangezour skulle bli en del av det sovjetiska Armenien. Lenin hade redan tillrättavisat sina kaukasiska kamrater för att vara övernitiska och tillrådde att tillståndet i de lokala republikerna nödvändiggjorde en "långsammare, mer försiktig och mer systematisk övergång till socialismen". 96 Alexandr Miasnikian, en anförtrodd och professionell partiveteran, omplacerades från den europeiska scenen för att leda den armeniska regeringen. I juli 1921, medan Miasnikian började tillämpa de mer försiktiga delarna i den "Nya ekonomiska policyn" (NEP), korsade tusentals antibolsjevikiska rebeller och förbryllade civilinvånare floden Aras och gick in i Persien för att börja det nya bittra livet som landsförvisade.
|
