Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

- Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 462 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den Socialistiska Armeniska Republiken

Det korta armeniska självständighetsexperimentet kollapsade i sena 1920 då den isolerade republiken hamnade mellan de två hoten, dels från de avancerande sovjetiska styrkorna men även de turkiska nationalisterna i Anatolien. Med Västarmenien i händerna på triumferande Kemalister, var det nu endast Östarmenien, denna lilla portion av den historiska Armenien, som fram till 1828 hade varit en del av Persien och sedan blivit en del av det ryska imperiet fram till 1917 och som återstod under armeniernas kontroll vid slutet av det Ryska inbördeskriget (1918-1921). När Dro (Drastamat Kanayan), ambassadör för Armeniens dashnakregering, och Silin, Sovjetiska Rysslands representativ, deklarerade Armenien den 2 december 1920 som en "självständig socialistisk republik" var landet på kulmen av sin moderna historia. Armenierna hade, under folkmordet och deportationerna 1915, drivits ut från de turkiskkontrollerade delarna av den Armeniska platån. Invånarantalet i Östarmenien hade sedan första världskrigets utbrott också fallit avsevärt på grund av kriget, migration och sjukdomar. År 1920 bodde endast 720 000 personer i Östarmenien, en nedgång med 30%. Dessutom bestod mer än hälften av denna befolkning av flyktingar. Många sociala och politiska institutioner som armenierna hade byggt upp i Ryssland och Turkiet hade förstörts. Den armeniska medelklassen, den en gång privilegierade eliten i Tbilisi och Baku, var nu misstänkliggjord av de nya sovjetiska regeringarna i Georgien och Azerbajdzjan. Deras icke önskvärda val var mellan att anpassa sig enligt de främmandes socialistiska order eller att emigrera till väst. Under de sju åren av krig, folkmord, revolution och inbördeskrig (1914-1921) hade det armeniska samhället, i många avseenden, blivit "demoderniserat" och kastats tillbaka till den prekapitalistiska jordbruksekonomin och det mer traditionella bondesamhället.

De första uppgifterna för den sovjetiska regeringen i Jerevan var att återbygga ekonomin, föda "de svältande armenierna" och etablera sin nya politiska ordning. Dashnakisterna och kommunisterna var överens om att makten skulle överföras till en Revolutionär kommitté (Heghkom), bestående av fem kommunister och två dashnakister, där de sistnämnda skulle godkännas av de första. Inga undertryckande åtgärder skulle tas mot dashnakister eller andra ickekommunister. Det var allmänt underförstått att Dashnaktsoutyoun förblev det mest populära partiet bland armenierna och att kommunisterna hade ett väldigt litet stöd i landet, med undantag för några få hundra radikala intellektuella och arbetare. Befolkningen var sliten av krig, hungrig, sjuk och politisk apatisk. Det fanns inte något motstånd mot Röda arméns intåg i Jerevan. Istället för protester välkomnades den nya regeringen med tystnad. "Revolutionen" hade fört kommunisterna till makten och hade tillåtits att äga rum för att hindra Östarmenien från att förintas av turkarna och armenierna hoppades på att Röda armén skulle driva turkarna ut ur Alexandrapol och de andra delarna av det ockuperade Armenien.

Den första sovjetiska regeringen, ledd av Sarkis Kasian (1876-1937), bestod av mycket unga och militanta kommunister, så som Askanaz Mravian, Avis Nurijanian, Ashot Hovhannisian och Alexandr Bekzadian. Brännmärkta av flera års underjordisk verksamhet, var dessa unga kommunister djupt fientliga gentemot dashnakister, vilka trots allt hade förtryckt de armeniska bolsjevikernas revolter och avrättat några av deras kamrater. Helt oerfarna som administratörer, okänsliga inför tröttheten och desperationen hos det folk den nu styrde över, skyndade sig Heghkom snabbt för att utnyttja sin auktoritet. En hemlig polisorganisation, med den ryska Cheka som förebild, skapades inom några dagar och samtliga regeringsinstitutioner hos den gamla republiken övergavs. Utan hänsyn till överenskommelsen om koalition arresterade kommunisterna flera dashnakister. Den gamla ryska kungliga lagboken, vilken hade använts i den självständiga republiken, ersattes nu av den nya författningen i den sovjetiska Ryska republiken. Och det mest betungande av allt, den ekonomiska policyn (senare kallad för Krigskommunism) - nationalisering av banker och industrier, konfiskeringen av livsmedel, stränga restriktioner över marknaden - tillämpades i Armenien.