Att göra Armenien armeniskt
Medan Armenien, ur politiskt perspektiv, var ett ensamt partis diktatur så var det under 1920-talet ekonomiskt en blandning, med statliga affärsverksamheter i samexistens med privata företag och självständiga bondejordbruk. Även den sociala och ekonomiska mångfalden var relativ hög i landet, med marxistiska artister och sakkunniga samexisterade i ett oroligt arrangemang med det gamla förrevolutionära intellektet. Kommunisterna försökte förverkliga några av armeniernas nationella förhoppningar, speciellt inom den kulturella sfären. Policyn om "korenizatsia" (sätta rötter) eller "infödingseringen" (nativization), vars första utkast kom med i resolutionen hos den Tionde Partikongressen (mars 1921), var ämnad för att uppmuntra av medlemmarna i de lokala nationaliteterna att leda och driva sina egna republiker. Lokal administration, ekonomiska organ, vetenskapliga och forskningsinstitutioner, teatrar, tidningar och andra institutioner skulle fungera på det inhemska språket. Kretsar inom den lokala nationaliteten skulle administrera respektive republik och det nationella språket och den nationella kulturen skulle få sin näring via statligt stöd. Kommunisterna varnades att undvika alla de koloniala aspekterna hos det kungliga Rysslands styre, att arbeta för att eliminera sociala och etniska skillnader och arbeta för större jämställdhet mellan centrum och periferi. Dessa upphöjda avsikter proklamerades av Kommunistpartiet och även om dessa ideal sällan förverkligades i praktiken, attraherade målen hos ledarskapet många medlemmar bland minoritetsnationaliteterna.
Som ett resultat av korenizatsia, blev Armenien mer armeniskt under 1920-talet. En social och kulturell "omnationalisering" ägde rum i den lilla republiken. Tusentals felplacerade armenier migrerade till Armenien. Flyktingar från folkmordet, offren för det första världskriget och svallvågorna för den ryska revolutionen flyttade till Jerevan och dess intilliggande områden. De armenier vilka hade förlorat sina privilegierade positioner i Georgien och Azerbajdzjan, på grund av "infödingiseringen" av dessa republiker, reste till Armenien för att hitta nya möjligheter. Armenier från Grekland, Mellanöstern och Frankrike slöt sig i Armenien till flyktingsintellektet och den vräkta borgerligheten från Tbilisi, Baku och Moskva. Fattiga bönder kom från landets utkanter och bosatte sig i städerna, på jakt efter arbete. En ny stadsbefolkning, bestående av högst oförenliga element, hade formats. Talande olika dialekter, med olika seder, matvanor och erfarenheter smälte dessa flyktingar samman för att skapa den första generationen i den nya sovjetiska armeniska nationen.
Medan man integrerade de nya immigranterna i det armeniska samhället, sysselsatte sig regeringen med ett program för "kulturell revolution", genom att göra armeniskan till språket för statsadministrationen, utbildningen, konsten och vetenskapen. I september 1921 utfärdade Rådet för folkets kommissarier i Armenien ett påbud, vilket krävde att alla analfabeter och mindre läskunniga medborgare, från sexton till femtio år, skulle studera det armeniska språket. Studiecirklar sattes upp i hela republiken för att lära folket läsa och skriva. Vid 1940 kunde den armeniska regeringen deklarera att man hade nått full läs- och skrivkunnighet för den vuxna befolkningen. Samtidigt satte man upp ett nytt skolsystem för att utbilda barnen. Under 1924-1925 skapades ett nätverk, bestående av sjuåriga byskolor, för bondebefolkningen. Arbetarna kunde gå till speciella skolor, vilka hade etablerats för de aktiva inom produktionen. Lärarhögskolor öppnades och år 1926 utexaminerade Jerevans statliga universitet sina första 37 studenter. Så gott som alla instruktioner var på armeniska.
För första gången sedan medeltiden blev armeniskan till ett språk för vetenskapen. År 1921 öppnades en institution för kulturella och historiska studier i Etchmiadzin och fyra år senare utformades Institutionen för konst och vetenskap (senare Vetenskapsakademin) i Jerevan. Historiker som Leo (Arakel Babakhanian) och Hakob Manandian, språkvetare som Hratchia Adjarian och Manuk Abeghian publicerade sina arbeten med statens sponsring - med alla de för- och nackdelar som liknande arrangemang medförde. Ett nytt litterärt språk, baserat på Jerevans dialekt, utvecklades tillsammans med en ny ortografi. Etablerade konstnärer så som Martiros Saryan, författarna Alexander Shiravanzade, #Isahakian, Avetik#Avetik Isahakian och Jeghishe Tcharents och musiker så som Alexandr Spendiarov utvecklade sin konst under beskydd av officiellt stöd från en armenisk regering. Man grundade även en statlig dramateater i Jerevan i januari 1922. Året efter grundade staten ett musikkonservatorium. Landet var så fattigt att armeniska stödjare av den sovjetiska republiken skickade pengar och musikinstrument från utlandet för att hålla konservatoriet vid liv. År 1925 regisserade aktören och regissören Hamo Bek-Nazarov den första armeniska fiktionsfilmen i den armeniska studion Armenkino. Baserad på novellen Namus (Ära), skriven av Alexander Shiravanzade, porträtterade filmen det provinsiella livet innan revolutionen med dess barbariska traditioner vilka förintade två unga älskare. År 1935 producerade Hamo Bek-Nazarov den första ljudfilmen från Armenien, Pepo, efter en 1800-tals pjäs skriven av Gabriel Sundukian. Från de armeniska artisternas synvinkel var 1920-talet en period av pånyttfödelse, experimentering och ny kreativitet.
|
