Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

- Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 477 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
De välkomna förändringarna från den Stalinistiska centraliseringen gav det armeniska parti- och statsledarskapet en större makt över den lokala ekonomin och samtidigt även ett större tillfälle att missbruka resurserna hos statsekonomin. Det fortsatte att finnas en kontinuerlig spänning mellan de lokala armeniska cheferna och byråkraterna och myndigheterna i Moskva över en ökande produktion och produktivitet. De lokala ämbetsmännen i Transkaukasus tillät skapandet och spridningen av en vidsträckt underjordisk och illegal "andra ekonomi". Tjänster utfördes i utbyte mot gentjänster och varor. Pengar och material stals från statliga företag. Arbetare arbetade i speciella uppdrag mot privat betalning utanför sina reguljära arbeten. Och handeln med eftertraktade, men annars otillgängliga, varor utfördes relativt öppet men förbjöds samtidigt av lagen. Korruption, spekulation, svart marknad och enkla "tjänster" (papakh) blev till normala sätt att göra affärer i Armenien. Allt berodde på vilka man kände. Det som behövdes var "sbs", eller som det hette på armeniska "kh-tz-b" (khnaminer, tzanotner, barekamner), d.v.s. svärföräldrar, bekanta och släktingar.

Den "andra ekonomin" nådde sin kulmen under det tidiga 1970-talet, under Kochinians styre. Centrala sovjetmyndigheter försökte att sätta stopp för den genom att utse en ung, okänd armenier utanför de Stalinistiska kretsarna som ledare för det armeniska partiet. Karen Demirchian (1932-1999) var en ingenjör som hade tagit examen från den Högre partiskolan i Moskva, arbetat i Leningrad och endast hade varit med i partiets rangordning sedan mitten av 1960-talet. Hans uppgift var att rensa partiet och staten från karriärister och utnyttjare och att återuppbygga moralen hos den politiska eliten. Men den "andra ekonomin" visade sig vara omöjlig att utrota. Familjekretsar och nätverk av vänner arbetade mot regeringens försök för att kunna tränga in i de illegala operationerna. Så länge den statliga sektorn visade sig vara oförmögen att kunna förse armenierna med de nödvändigheter, så väl som lyx, som de begärde skulle befolkningen förlita sig på de illegala och semilegala metoderna för att anskaffa varor och tjänster. Demirchian lyckades förbättra den ekonomiska situationen och belönades för sina relativa framgångar med stöd från Moskva vilket höll honom vid makten i över ett decennium. Men så som sina föregångare anpassade sig Demirchian till det korrupta politiska system som han hade fått i arv. Vid mitten av 1980-talet ledde han ett politiskt maskineri i Jerevan vilket berikade sig själv utan någon som helst hänsyn till den armeniska befolkningen.

Den nya nationalismens resning

Både västliga socialvetare och sovjetiska analytiker hade länge förutspått att, med tiden, skulle de nationella skillnaderna bland folken i USSR försvinna vilket slutligen skulle leda till assimileringen av de mindre etniska grupperna in i de ryska massorna. Men erfarenheterna med armenierna och de andra nationaliteterna avfärdade dessa förhoppningar. Den federala strukturen i USSR inte bara tillät en legal existens av den armeniska politiska formen, utan även policyn om "korenizatsia" uppmuntrade etniskt särskiljande och lokal kontroll. Även om dess långsiktiga mål var skapandet av ett "sovjetiskt folk", istället för att trycka på med en konsekvent förryskningspolicy, nöjde sig den sovjetiska staten med en politisk lojalitet mot kommunistpartiet och tolererade kulturell mångfald. I Transkaukasus tryckte åtminstone utbildarna och politikerna för en bilingualism och diskriminerade inte de lokala språken. Man nådde en kompromiss om de maximala målen hos centralpartiets ledare (sblizhenie [återföreningen av de olika nationaliteterna] och slianie [deras slutgiltiga sammansmältning i en enda nationalitet]) och förhoppningarna hos de etniska församlingarna och de lokala kommunisterna.

Inom Armenien skapade processen för den nationella utvecklingen den mest homogena republiken i hela USSR. År 1979 var 89.7% av Armeniens invånare armenier och tillväxttakten hos armenierna var högre (23.4%) än den hos de ickearmeniska (9.9%). Även efter 65 års sovjetiskt styre föredrog armenierna att kommunicera på det armeniska språket. Bland armenierna i Armenien ansåg 99.4% att armeniskan var deras modersmål. Även många medlemmar bland de etniska minoriteterna i republiken, så som 50 000 kurder och 160 000 azerier använde armeniskan som det vardagliga språket. Under den sena sovjetperioden började dock vissa högutbildade armeniska stadsbor föredra att skicka sina barn till ryskspråkiga skolor för att förbättra deras karriärhorisont. Men trots attraktiviteten av ryskan bland de unga armenierna och den vittspridda bilingualismen möttes armenierna aldrig av något hot om förryskning eller assimilering i Armenien - i kontrast till de uppenbara hoten mot de västliga slaviska och baltiska folken. När de sovjetiska myndigheterna, år 1978, övervägde att ta bort klausulen i de georgiska och armeniska konstitutionerna vilken fastslog de lokala språken som officiella statliga språk, tvingade protesterna i Tbilisi regeringen att ta tillbaka sitt krav och armenierna slapp försvara sina språkrättigheter.