Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

- Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 480 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Separatisterna i det Nationella unionspartiet var de mest extrema och våldsamma bland de dissidenter som dök upp inne i Armenien under 1960- och 1970-talet. En människorättsgrupp, mycket moderatare och mer engagerad i frågor om bredare civilrätt, skapades i april 1977 för att övervaka den sovjetiska fogligheten med Helsingforsavtalet från 1975. De fem medlemmarna i denna lilla grupp etablerade kontakter med andra liknande grupper i Ryssland, Ukraina ochGeorgien, men redan i december samman år hade samtliga fem blivit arresterade. I sin första deklaration kombinerade den armeniska "Helsingforsgruppen" frågor om mänskliga rättigheter med specifika armeniska nationella aspirationer, nämligen repatrieringen av armenier till Armenien, armeniskt medlemskap i FN och återförening med republikerna Nagorno Karabakh och Nakhichevan, vilka då ingick i Azerbajdzjans territorium. Den sistnämnda, frågan om Karabakh, förblev det mest livliga politiska kravet hos Sovjetiska Armenien under hela 1980-talet.

Den förnyade nationalismen bland sovjetarmenierna var mycket mindre en produkt av den påtvingade förryskningen än ett resultat av de sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen, både under stalinismen och under de stegvisa reformernas år sedan 1953. Armenien hade ekonomiskt utvecklats till ett mer urbant och industriellt land under de efterföljande sovjetiska regeringarna. Samtidigt hade dess territorium och folk blivit mer och mer etniskt homogena. Armenierna var bättre utbildade, hade en fullständigare kunskap om sin historia, sitt språk och sin kultur och hade behållit sin nationella kultur även under stalinismens år av förtryck. När terrorn under 1930- och 1940-talet ersattes med en större tolerans under 1950- och 1960-talet, exploderade det instängda kravet på större nationellt och personligt uttryckande i form av en ny nationalism. Armenierna var både mer armeniska i sin medvetenhet och mer angelägna om att uttrycka sitt etniska särdrag och om beskyddandet av dessa särdrag från centralmaktens intrång.

Istället för att stöna under en regering som inte på något sätt tillfredställde deras aspirationer involverades armenierna, under åren för Leonid Ilyich Brezjnevs långa styre (1964-1982), i en komplex och konstant serie av förhandlingar, både med den lokala sovjetiska armeniska administrationen och den centrala sovjetregeringen. Deras missnöje var stort, i synnerhet angående den låga materiella levnadsnivån jämfört med de utvecklade västerländska länderna. Armenierna pressade kontinuerligt gränserna för att ge uttryck för nationella känslor, medan regeringen försökte att både hålla dessa uttryck inom accepterade gränser och tillfredställa de allmänna önskemål, som inte hotade Kommunistpartiets maktmonopol.

Från förnyad reform till nationell revolution

Brezjnev dog i november 1982 och efterträddes av den före detta chefen för KGB, Yuri Andropov (1982-1984). Genom att försiktigt börja med att uppmana till större arbetsdisciplin och en koncentrerad kamp mot korruptionen, initierade Andropov en rad moderata reformer, vilka startade en lång process av sociala och politiska förändringar inom Sovjetunionen. Efter en kort regeringstid för Konstantin Tjernenko (1984-1985) kom Andropovs protegé, Mikhail Gorbatjov, till makten i mars 1985 och lyckades inom loppet av några år skaka det konservativa partiet in i dess grund. Gorbatjov initierade modigt ett program för återställandet av den sovjetiska ekonomin, dess politiska system (perestroika), den enorma expansionen av gränserna för fria uttalanden (glasnost) och decentraliseringen av den politiska kontrollen och ökandet av demokratiskt deltagande (demokratizatsia). För de ickeryska folken lovade han större autonomi och mer respekt för de nationella kulturerna och språken, men motsatte sig något som helst steg mot separatism från Sovjetunionen.