I verkligheten blev det så att det som i början var en vis policy så småningom förvandlades till en förnedring för de flesta armenier. Många, inklusive den efterträdande presidenten, Robert Kocharian, ansåg att Ter-Petrosians policy mot Turkiet visade sig vara antiproduktiv, då den gavAnkara föreställningen att Armenien var så desperat att det var tvunget att gå med på vilka villkor som helst för etableringen av normala relationer med Turkiet och avblåsningen av den turkiska blockaden mot Armenien.
En annan signifikant policy hos Ter-Petrosians administration i början av 1991 var försöket att distansera Armenien från Ryssland. Resultaten var tydliga. Den sovjetiska 23:e divisionen i den 4:e armén anslöt sig till det azeriska inrikesministeriets trupper för att i maj 1991 köra ut den enda armeniska befolkningen som var kvar inom Azerbajdzjan men utanför Nagorno Karabakh, d.v.s. den i distrikten Khanlar och Shahoumianovsk. 118 "Operation Ring" som den kallades tvingade 20 000 armeniska bybor att överge sina hem medan många andra misshandlades eller dödades. Det var också en tydlig varning från Moskva, ett svar till de antiryska och antisovjetiska retoriken hos HHSh. Inom några få månader ändrade det armeniska ledarskapet sin ställning i denna fråga. Till skillnad från Georgien undertecknade Armenien deklarationen Alma-Ata den 21 december 1991 och ingick därmed i Oberoende Staters Samvälde (OSS) vid grundandet av detta. 119 Som resultat av detta ändrade Ryssland sin attityd mot Armenien drastiskt under den period som Azerbajdzjans Populära Front (APF) förde hård antisovjetisk, och senare antirysk, retorik. Vid våren 1992 firade Karabakhs armenier sina första stora slagsegrar i det som höll på att förvandlas till ett fullskaligt krig mot Azerbajdzjan. De turkiska hoten om inblandning i Kaukasus knuffade bara Armenien mer och mer in i armarna på Ryssland. I kontrast till både Georgien och Azerbajdzjan undertecknade Armenien Tasjkents kollektiva säkerhetsavtal den 15 maj 1992 och anslöt sig därmed till den försvarsallians som omfattade vissa OSS-stater. 120 Bara en vecka tidigare hade Karabakhs armenier intagit den strategiska stadenShushi. Sedan dess blev Armenien mer och mer beroende av Ryssland, i synnerhet i de militära och ekonomiska sfärerna. Landet har undertecknat ett 20-års avtal för militärt samarbete med Ryssland, vilket tillåter ryska baser att vara kvar i Armenien och tillåter ryska soldater att vakta Armeniens gräns mot Turkiet och Iran.
Motgångarna för Ter-Petrosians administration
Inne i Armenien höll befolkningen på att förlora sin tilltro till regeringen, både i dess tillämpning av utrikespolitiken så väl som inrikespolitiken. Arbetslösheten hade drabbat nästan hälften av landets arbetsstyrka, lönerna var obetydliga jämfört med de nödvändiga utgifterna för att bara kunna överleva. Befolkningen blev mer och mer uppmärksam om den rådande korruptionen och att statens finanser försvann hos en sluten högt uppsatt krets istället för att användas till allmännyttan. Även utanför Armenien började man att höja mer och mer kritiska röster mot Ter-Petrosians administration.
Kritiken mot regeringen intensifierades på våren 1993 när Ashot Belyan, en före detta parlamentsledamot och före detta biträdande utbildningsminister, åkte till Azerbajdzjan på ett fredsuppdrag. Han hade tillsammans med Sardarian, presidentens rådgivare, grundat den politiska organisationen Nor Oughi (den Nya vägen) vilken under samma år förespråkade återlämnandet av Nagorno Karabakh till dess förra status, d.v.s. som en autonom region inom Azerbajdzjan. Resultatet blev att oppositionen nu anklagade Ter-Petrosians administration för högförräderi.
Ter-Petrosians policy gentemot den armeniska diasporan bidrog inte heller till hans popularitet. Från den allra första början hade han och hans rådgivare betraktat den armeniska diasporan som hjälplöst romantiska på den politiska arenan. Enligt HHSh:s uppfattning skulle armenierna i diasporan inte blanda sig i Armeniens politiska liv, utan de måste nöja sig med att förse landet med finansiellt stöd och "förstärka staten", vilket mer eller mindre innebar stödjandet av regeringens policy. 135
|
