Men faktum kvarstår fortfarande att fler och fler länder vågar besegra de ekonomiska intressena i sina länder och ta upp frågan om det glömda folkmordet, det Armeniska Folkmordet.
Kocharians nya armeniska administration
Nu återgår vi till den tidpunkt då vi lämnade Armeniens historia för att ägna oss åt frågan om det Armeniska Folkmordet.
Vi hade hunnit fram till våren 1998, då Armeniens premiärministerRobert Kocharian, Nagorno Karabakhs förre president, hade valts till landets president. Han vann den andra omgången av presidentvalet mot Karen Demirchian, den förre kommunistledaren under Sovjettiden. Karen Demirchian utnämndes däremot till parlamentets talman medan Kocharian utnämnde den förre finansministern, Armen Darbinian, till sin premiärminister.
Den nya administrationens hårdare policy i Karabakh-frågan och gentemot Turkiet uppfattades på två olika sätt. En del välkomnade den mer bestämda och kompromisslösa policyn som den nya administrationen förde. En del andra som hade hoppats på att genom yttre påtryckningar på regeringarna i Armenien och Azerbajdzjan kunna tvinga fram en kompromiss som i sin tur skulle leda fram till en uppgörelse om Karabakh och stabilitet i regionen, tyckte inte alls om denna nya linje.
Armenien förespråkade nu den policy som Karabakhs ledare höll hårt fast vid, nämligen att undvika alla uppgörelser som skulle medföra någon sorts "underkastelse" av Karabakh till Baku, och var nu villiga att vänta medan de internationella medlarna omprövade sina ställningar.
I november, i ett försök att lösa statusfrågan, presenterade Minskgruppen en ny formulering: en paketlösning i vilken Karabakh och Azerbajdzjan skulle bilda ett "samvälde". Denna formulering var i stora drag tankebarnet hos den dåvarande ryske utrikesministern, Primakov, och den nye armeniske utrikesministern, Vartan Oskanian. Vad detta "samvälde" egentligen innebar i from av relationer mellan Stepanakert och Baku var medvetet otydligt. "Samväldet" skulle kanske innebära något i stil med Serbiens och Montenegros status inom de gemensamma ramarna för Jugoslavien. Två självstyrande enheter skulle samexistera inom en, till stor del, symbolisk struktur. Denna lösning godkändes den 26 november av Armenien och Karabakh som grund för vidare förhandlingar men Azerbajdzjan avfärdade den. Baku vägrade acceptera en status för Karabakh som skulle medföra alla attribut för en suverän stat, inklusive rätten till utrikesrepresentation eller medge att Azerbajdzjan skulle omorganiseras till en konfederation. Förslaget var faktiskt dödsdömt från början och Minskgruppen tvingades till slut att överge det. 19
På hemmaplan verkade de nya reformerna att börja ge resultat, trots att förändringstakten var betydligt mindre än förväntat. Även om kampen mot korruptionen hade fått ett officiellt ansikte så var korruptionen så pass rotad inom de politiska kretsarna att det inte gick att skära bort den helt. Samtidigt pågick fortfarande de interna politiska maktkamperna i Jerevan. Året därpå, den 11 juni 1999, avgick premiärminister Armen Darbinian, varvid Kocharian utnämnde Vazgen Sarkisian, den dåvarande försvarsministern till ny premiärminister.
Under den gånga tiden fram till hösten 1999 hade man trappat upp möten mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter och USA jobbade febrilt för att få fram någon sorts överenskommelse fram till OSSE-toppmötet i Istanbul under november 1999. USA hade stora intressen i en eventuell uppgörelse då man planerade en oljeledning som skulle leda den Kaspiska oljan genom regionen till någon hamn i Turkiet vid Medelhavskusten. De alltmer upprepande besöken från OSSE-medlarna i Jerevan och Baku (i synnerhet i den sistnämnda staden), pekade på att någonting höll på att hända och omvärldens förhoppningar var rätt så stora om att man skulle arbeta fram en uppgörelse eller en grund för vidare förhandlingar, vilken skulle presenteras under toppmötet.
|
