Summa summarum
Då har vi kommit till en tidpunkt då det är dags att summera närmare 2 800 år av den armeniska historien, 2 800 år under vilka det armeniska folket har överlevt, inte bara som ett folk utan en nation. Under tre millennier har den armeniska nationen överlevt samexistens med supermakter som Grekland, Persien, Romarriket, Bysans, Kalifaten, Ottomanerna och Ryssland. Armenierna har etablerat fyra kungliga dynastier och två republiker. Den armeniska nationen har överlevt invasioner, övergrepp, folkmord, jordbävningar och ett folkmord. Den armeniska historien eller snarare historien om Armenien är en saga om hjältedåd, mod, sorg, ödeläggelse och återuppfödelse. Nu har dock tiden kommit att ta en titt på nutiden och framtiden.
Armeniens utveckling, inrikes så väl som utrikes, inom politiken så väl som samhället är beroende av ett samförstånd och samarbete mellan folket och regeringen. Sex seklers avsaknad av ett eget styre (om man räknar bort den första republiken mellan 1918 och 1920) och de senaste 70 åren av isolerat sovjetiskt styre har satt sina spår, fysiskt så väl som mentalt. För att försöka smida den armeniska nationens form enligt de existerande normerna för en självständig, suverän och fri nation, med ett rättvist och demokratiskt samhälle kräver dock att man först rensar bort den rost som har ätit sig in i dess kropp.
Inrikespolicyn domineras, så som i de flesta före detta sovjetrepubliker, av korruption, en atmosfär av anarki och det som närmast kan jämföras med USA under 1920 och 1930-talen då maffian och laglösa härjade som värst. Idag är det allmänt känt att vissa mäktiga personer eller familjer styr och "äger" vissa viktiga ämbeten och finansiella och industriella sektorer i landet. Konceptet med att "så länge pengarna hamnar i armeniska fickor så är det OK" har skonat Armenien från hårdare interna konflikter och inbördeskrig, vilket har drabbat till exempel Georgien och Azerbajdzjan. Men detta koncept lever tyvärr kvar och åstadkommer nu mer skada än nytta. Den gamla "skuggekonomin" fräter bokstavligen på landets ekonomi och förlamar regeringens förhandlingsplan för att kunna hjälpa befolkningen. Befolkningen i sin tur hyser inte några höga tankar om regeringen och anser den som korrupt och liknar den vid ett bottenlöst hål i vilket större delen av de statliga finanserna och utlandsstödet försvinner.
Armeniens utrikespolicy har under alla tider, sedan nationens allra första stund för cirka 2600 år sedan, varit en delikat balansakt. Noggranna överväganden mellan supermakter som Persien och Grekland, Persien och Romarriket, Östromerska och Arabiska imperierna, Ryska imperiet och det ottomanska imperiet, Sovjetunionen och Väst och idag Ryssland, EU, USA och dess allierade. Armenien är fortfarande, i stor utsträckning, beroende av Ryssland för sin säkerhet samtidigt som det försöker utvidga sina relationer med Väst, i synnerhet i sin strävan mot modernisering och demokratisering. 22
Nagorno Karabakh förblir den dominerande frågan i Armeniens utrikespolitik och den största frågan i normaliseringen av relationerna med Azerbajdzjan. Baku vägrar att inleda något som helst samarbete med Armenien på högre nivå (länderna har vissa kontakter och ingår i några regionala samarbeten men inga exklusivt gemensamma) innan frågan om Nagorno Karabakh får en lösning.
Armeniens andra kaukasiska granne, Georgien, delar också många intressefrågor med Armenien. Armenien föredrar ett starkt, stabilt och ekonomiskt utvecklat Georgien, då landet agerar som Armeniens livlina med resten av världen, åtminstone så länge blockaden från Turkiet och Azerbajdzjan existerar. Samtidigt är Georgien den enda USA-allierade i Kaukasus som samtidigt har vänliga relationer med Jerevan. Även om Georgien har varit försiktigt med att inte ta Armeniens sida i Nagorno Karabakh-konflikten, och därmed försämra sina relationer med Turkiet och Azerbajdzjan, så är även Georgien intresserat av förstärkandet av sina relationer med Armenien. Provinsen Javakhki, omfattande staden Akhalkalaki med cirka 13 000 invånare av vilka 96% är armenier medan resterande 4% är ryska soldater, med en överväldigande armenisk befolkning är en källa till oro för regeringen i Tbilisi. Inom regeringskretsar är man rädd för att Armenien kommer att stödja den lokala befolkningen i dess strävan för större autonomi. Dock försäkrar den existerande armeniska regionala säkerhetspolicyn att Jerevan inte kommer att vidta någon liknande åtgärd.
|
