Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 55 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dock är det inte bara de armeniska religiösa byggnaderna som blandar ihop det religiösa tänkandet med försvaret av den, utan även prästerna gör det. Många av kyrkans män som de stora ärkebiskoparna Nerses den store och Sahak och lovordade präster som Mesrop var militära personligheter såväl som kyrkans överhuvud. I detta land vars religion och tro var under ständigt yttre hot var militärträning ett nödvändigt komplement till de religiösa studierna. "De utförde den heliga mässan framför kyrkans altare och sedan, när det var nödvändigt, leddes folket ut i strid". 46
Denna sed skulle fortsätta in i historien, och i nästa sekel kommer vi att se hur den gamle generalen Nerses III väljs till armeniernas ärkebiskop. Kanske var Armenien det första land som uppfostrade sådana män, religiösa personer som samtidigt var vetenskapens och stridens män (lik Cromwell som har beskrivits som "symbolen för den mest unika och verkliga blandningen"). Sådana män skulle även västvärlden komma att frambringa, t.ex. biskop Absalon som grundlade staden Köpenhamn och skapade medeltidens Danmark.

Vid S:t Grigors död, år 325, hade kristendomen segrat i Armenien och efter detta skulle den vara folkets ledstjärna i livet under flera århundraden. Efter det löd armeniernas motto: "Gud, familj, faderland".

Som Burtt skriver: "För ett folk var det inte någon liten sak att under en tid som i början av tredje århundradet ta ett sådant stort och modigt beslut, d.v.s. att som en nation bli det första samhälle som gick emot folkets tro och segra. Men så fort detta beslut togs så bestämdes det att kristendomen bör innebära en mycket större garanti för armenierna än andra nationer, folk som antog kristendomen senare under en period då denna religion redan hade erövrat den moderna världen". 49

Armenien under de sista arsacidiska kungarna (330-428)

Tirdat III dog efter en lång regeringstid, någontsom var lite av en unik företeelse i detta sammanhang. Det som kännetecknade hans regeringstid var ett antal sorgliga händelser som de två tillfällena då han tvingades lämna landet när fienden anföll. Men även ärofyllda händelser och storartade dåd ägde rum, bland annat var t.ex. antagandet av kristendomen. Rykten säger att Tirdat III mördades under en jakt vilken var en sassanidisk komplott.

Efter Tirdat III död gick Armenien in i en väldigt svår och sorglig period i sin historia. Detta berodde främst på okunnighet hos de egna ledarna och inre konflikter men även de yttre faktorerna påverkade detta, i synnerhet den ökande sassanidiska makten och försvagandet av romarriket. 50 Det dröjde inte länge innan romarriket delades i två delar, en västromersk som skulle upplösas under vildarnas slag och ett östromerskt, eller det bysantinska imperiet som inte kunde mäta sig i styrka med det gångna romerska imperiet och vars politik ibland glömde följa sina föregångares oföränderliga kurs.

Men de inre konflikterna måste man skylla på den olydiga och odisciplinerade armeniska överklassens adel. Detta land hade på grund av sitt naturliga utseende, med många olika bergskammar som delade landet i flera områden och även på grund av de ständiga yttre hoten övergått till feodalismen. Detta skedde med uppkomsten av en ny mäktig adelsklass bestående av en rad personer som trots stort mod försvagade landet med sina ständiga konflikter och maktlystnad.