Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 59 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Tidigare, under år 386, förverkligade man denna plan genom att västra Armenien annekterades till Bysans. Men den östra delen (Moush, Van och Jerevan) stod fortfarande kvar som egen armenisk stat, fast under sassanidiskt inflytande. De behöll denna situation fram till år 428 då man officiellt annekterade Armenien till Persien, en handling i vilken den armeniska adeln omedvetet medverkade.

Som Nansen påpekar var denna delning det första och största misstaget i Bysans politik. Existensen av ett självständigt, starkt och sammanhängande Armenien var en väldigt viktig faktor för försvaret av imperiets östra gränser mot sassaniderna och senare mot islams frammarsch. Elimineringen av denna aktör innebar öppnandet av en spricka genom vilken de framtida anfallen som var början till slutet kom att ske. 76

Armenien som var helt förlamat på grund av det feodala kaoset, kunde inte under denna avgörande period koncentrera sina styrkor mot de två yttre fienderna och vägra det öde som dess två starka grannar påtvingade henne.

Egentligen var det Armeniens stora feodalherrar som tilldelade det avgörande slaget mot Armeniens kungadöme och orsakade dess upplösning, då det var just dessa som i okunnighetens hetta och naivitet ropade på sassanidernas hjälp för att befria dem från kung Artashes.

De armeniska feodalherrarna och deras roll

Tiden då Armenien Major förlorade sin självständighet är ett bra tillfälle att ta en titt på den armeniska adeln och dess roll i Armeniens historia. Det var faktiskt samma adelsklass som var huvudorsaken till försvinnandet av det självständiga Armenien. Denna klass skulle spela en viktig roll även under de kommande seklerna, oavsett om de var under sassaniderna eller arabernas ockupation, i Armenien under dynastin #i-Bagratounian dynastin#Bagratounians styre eller i det Nya Armenien (Kilikien).

Armenien har ända sedan början av sin historia på grund av dess naturliga delning i många olika dalar som separeras av varandra med höga bergskammar men även på grund av de ständiga yttre hoten haft ett speciell social-militärisk samhällsskick som i Europa kom att kallas för feodalsamhälle. Åkermarkerna tillhörde antingen kungen, kyrkan eller adeln. Adelsklassen bestod av högadeln som senare kom att kallas för prins eller Ishkhan och som regerade över hela provinser och ägde dessa, den vanliga adeln som bestod av baroner eller nakhararer som var och en ägde delar av en provins och till slut den mindre adeln som ägde var sin mindre stad eller by.

Alla dessa familjer bodde i stora och starka borgar vilka Tacite nämner i sin bok. Deras historia är väldigt lik de klaner som fanns i Skottland.

Under 300-talet var de största och viktigaste adelsfamiljerna följande: Mamikonian i vilken befälet av Armeniens armé gick i arv. Deras ägor bestod av Taron (dagens Moush), Manazkert (en del av dagens Bitlis), Bagrevand (dagens Alshkert) och Arsharounik (södra Kars). Området under deras inflytande var ett avlångt och sammanhängande landskap som utgjorde nästan ¼ av Armeniens yta. Deras huvudborg var fästningen Vorhagan som var belägen i Moushs högland. Familjen Artzrouni som ägde provinsen Vaspourakan söder om sjön Van. Familjen Rshtouni ägde områden sydväst om sjön Van (dagens Gharesou, Moks och Shatakh). Ätten Gnouni som ägde provinsen #M-Sipan (provins), 300-talet#Sipan, norr om sjön Van. Prinsar i familjen Siuni ägde provinsen med samma namn (dagens Siunik och Zangezour). Ätten Kamsarakan som ägde provinsen Vanand (Kars slätt) och regionen Shirak. Och till sist familjen Bagratouni som ägde stora spridda delar i Ispir (nära Baibort), Maku och Nakhichevan. 93