Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 71 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Islam och arabernas imperium

Under 600-talet skedde något som kom att skaka hela Mellanöstern och starkt påverka de folk som levde där, bl.a. armenierna: det var uppkomsten av Islam och efter det skapelsen av det arabiska imperiet.

Då denna makt kom att ha en viktig roll under flera sekler i den östliga världen och Armenien skulle ha kontinuerligt kontakt med den, först som en del av imperiet, sedan som en självständig nation under dynastin Bagratounians och till slut under korstågen i det Nya Armenien (Kilikien), är det värt att titta på de viktigaste händelserna under denna period.

När profeten Mohammed började sin upplysningstid bodde araberna i den allra fattigaste delen av Mellanöstern, på den arabiska halvön. Sassaniderna hade med sin mazdeism, som de lönlöst försökte påtvinga armenierna, kontrollen över Persien, en del av Armenien och Mesopotamien. Resten av Mellanöstern (Mindre Asien och en del av Armenien, Syrien, Palestina och Egypten) var under bysantinskt styre. Det måste påpekas att på den tiden var de flesta invånarna i Syrien, Palestina och Egypten kristna men medlemmar av den monofysiska tron (jakobinerna i Syrien och den koptiska kyrkan i Egypten) och av samma skäl betraktades de som hedningar av den östromerska kyrkan som ibland t.o.m. tog till väpnad kamp.

Vid Mohammeds död (632) hade araberna endast lyckats ena sitt eget land, den arabiska halvön. Det var profetens efterträdare, först kalifen Abu Bakr och sedan Omar, som organiserade islams stora framgångar.

Med hjälp av dåtidens situation, bl.a. de försvagade östromerska och sassanidiska imperierna som hade förbrukat mycket av sina tillgångar på de långa krigen mellan kejsar Heraklius och shahanshah (kungarnas konung) Khosro II (detta krig banade vägen för arabernas frammarsch mot Europa), missnöjen bland monofysiska kristna i Egypten och Syrien som förföljdes av den bysantinska kyrkan och till slut mazdeismens minskade inflytande i Persien på grund av Mani religionens uppkomst, kunde araberna under kaliferna Abu Bakr och Omar erövra hela Mellanöstern. Bysans och Persiens arméer besegrades av de arabiska arméerna som leddes av en "gudomlig vägledning". År 634 ägde det avgörande slaget vid Yarmuk (i närheten av Jordanien) rum, vilket innebar förlusten av Syrien, Palestina och Egypten för Bysans och araberna styrde dessa från 634 till 642 25. Under samma period anföll araberna Persien och efter att vid Kadessia ha besegrat persernas elitstyrkor som leddes av general Rostam Farrokhzad erövrade de landet (637). År 642 avslutades erövringen av Persien. Under de kommande åren (643-708) erövrade araberna hela Nordafrika. Till slut kom de fram till Spanien men strax efter det stannade arabernas blixtanfall och enligt Pirenne "Konstantinopels murar från ena hållet, år 717, och Karl Martells soldater från andra sidan i år 732 slog ner denna enorma anstormning som hade klämt samman kristendomen".

Från 661 till 750 förflyttades arabvärldens mittpunkt från Mecka till Damaskus av en ny dynasti av kalifer, Ommiaderna. Under dessa kalifers styre sträckte sig arabernas imperium från ena hållet till Turkistan och Nordafrika och en del av Spanien i det andra. År 750 flyttades Islams och den arabiska världens huvudstad till Bagdad, där Abbasidernas kalifer efterträdde Ommaniderna. Med denna dynasti nådde arabernas imperium sin höjdpunkt och dess fall ägde också rum under denna dynastis styre. Bagdad, där kalifen Haroun al Rashid regerade, tävlade med sina enorma skatter och tillgångar med Bysans.