Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 72 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Bevisen på denna blomstring hos den arabiska civilisationen var den högt utvecklade kulturen i Bagdad, Cordoba och Salerna, en civilisation som hade en ögonbedårande charm. Ommiaderna var till stor del arvtagare efter Bysans och de gamla syrianska kulturerna, medan abbasiderna påverkades markant av den persiska. 30

Men det arabiska imperiet som hade växt oerhört mycket började sakta men säkert att upplösas. Abbasiderna förlorade med tiden Spanien och Nordafrika där lokala emirer tog över och t.o.m. grundade de nya kalifaten Cordoba och Kairo.

Men kalifatet i Bagdad återstod fortfarande som det stora imperiet och försökte t.o.m. förgäves att återerövra Konstantinopel och Mindre Asien, dock utan framgång.

Upplösningen av kalifatet i Bagdad orsakades av turanierna. Dessa som kom från Turkistan hade ända från 800-talet i form av mindre grupper vandrat via Persien till den islamiska världen, börjat tjäna Bagdads kalifer och t.o.m. fått vakta dem. Med tiden fick de en sådan stor makt att de även hotade kalifernas ställning, så att kalifatets lysande historia förvandlades till en tid full av maskopier och mord på de turkiska väktarna och deras översåtar. Kalifernas makt var nu endast till namnet och den verkliga makten låg nu hos dessa turkar. Mesopotamien och Syrien delades i mindre provinser där turkiska chefer, atabeger regerade. Olyckan nådde sin höjdpunkt under 1200-talet då mongolerna intog Bagdad och ödelade Mesopotamien. Mongolernas invasion medförde katastrofala följder, då den inte bara begränsades till plundringen av Bagdad och masslakt av dess invånare, utan även förstörelsen av de tusenåriga bevattningssystemen i Mesopotamien som hade omvandlat området till en oas, en förstörelse som kunde aldrig återhämtas.

Senare när de ottomanska turkarna, efter besegrandet av Bysans och upplösningen av dess imperium, invaderade länderna på Balkan och Mindre Asien hade samtliga arabiska länder hamnat under deras styre (1500-talet).

Arabernas härtåg mot Armenien (639-659)

Nu skall vi återvända till Armeniens historia som hade kommit till slutet av sassanidernas styre över Armenien. Vi såg att Armenien, eller snarare de armeniska furstendömen, hade lyckats uppehålla ett system under vilket armenierna bibehåll sin religiösa och politiska självständighet.

Araberna som efter ett blixtkrig hade erövrat Persien började förbereda anfallet mot Armenien. Men här möttes de av en motståndare som visade ett annat sorts försvar, ett motstånd som var mycket mer intensivt än det araberna hade mött under sina härtåg mot andra länder som hade fallit som korthus under deras slag.

Kända arabiska historiker som Beladhori, Tabari och Yakut tillsammans med armeniska historiker som Sébéos och Ghevond är överens om att de armeniska styrkorna visade ett hårt motstånd mot arabernas arméer. Arabernas stora anfall som ägde rum under åren 640 och 642 slogs framgångsrikt tillbaka av armenierna och resulterade i tunga och blodiga förluster för araberna. 33. Armeniens styrkor leddes av Theodoros Rshtouni som hade tidigare visat sin kompetens under sina tjänstgöringar i den östromerska armén.