Runt år 645, efter total kontroll över Persien, kunde araberna passera Arasdalen och koncentrera kriget till Armeniens centrum. De kunde snart överta kontrollen över dalarna Aras och Eufrat, men motståndet fortsatte framgångsrikt i de högbelägna fästningarna som fanns runt omkring dessa dalar. Till slut tvingades araberna att gå med på förhandlingar. Armenierna var i sin tur väldigt besvikna på det östromerska imperiet som i detta livsavgörande slag inte hade hjälpt armenierna, bortsett från en obetydlig assistans. Förhandlingar började mellan general Theodoros Rshtouni och araberna och man kunde enas om följande punkter. Araberna erkände armeniska furstendömens självständighet och i gengäld skulle armenierna erkänna arabernas styre på samma villkor som man hade gjort med sassaniderna. Araberna utsåg en generalguvernör (Vostikan) för Armenien, general Theodoros Rshtouni, och Armenien förband sig att, som vid sassanidernas tid, tillförse araberna med en grupp av sitt kända kavalleri i deras krig med sina fiender.
Följande är en del av detta avtal som återgavs i brevet från kalifen: "Detta är ett avtal mellan mig och er för all den framtid som det behagar er. För hela tre år kräver jag inga skatter från er och efter det skall ni betala den summa som ni vill. Ni skall förberedda 15 000 ryttare i ert land och hålla i beredskap och betala deras kostand av den summa som ni skall betala till mig. Jag kommer inte att kalla detta kavalleri till Syrien (d.v.s. att kalifen ej skulle använda dessa i sitt krig mot Bysans) men det måste betjäna mig på vilken plats som jag befaller. Jag skickar ingen emir för att regera över er och skickar ingen arabisk officer eller ryttare mot er. Om grekerna anfaller er kommer jag att skicka all den hjälp ni begär och svär vid Allah att jag står vid allt jag har sagt." 35
Detta avtal blev ett hårt slag mot Bysans, då det stod maktlöst mot arabernas anfall och dess soldater flydde undan de arabiska soldaternas framryckning. Bysans hoppades att Armenien skulle med sitt fortsatta motstånd mot araberna skulle uppehålla huvuddelen av deras styrkor så att Bysans skulle hinna återhämta sig och omorganisera sina arméer. Men armenierna hade inga planer på att offra sig för att försvara ett imperium som hade visat sin oförmåga att försvara sig själv.
Armeniernas motstånd mot araberna och deras hårda försvar mot deras styrkor, och det i en tid då alla andra nationer i Mesopotamien stod maktlösa i försvaret av sig, blev till en av de vackraste sidorna i Armeniens historia. Sédillot har i sin bok Arabernas historia uttalat detta: "Efter Mesopotamiens fall, attackerade araberna Armenien. Men i detta land med sina höga berg möttes de av ett krigiskt och stolt folk som alltid hade lyckats stå emot sina mäktiga grannar och behålla sin självständighet. Armenierna som var vana vid försvaret av sig själva stod hjältemodigt framför arabernas invasion och om de var ännu mer enade så skulle de kanske t.o.m. slå dem tillbaka." 37
Armenien under arabernas styre (645-859)
|
