I början av 800-talet, då araberna hade försvagats av upplösningen av sitt imperium till följd av de många stora upproren i Persien, hade de en bra regent i Armenien vid namn Haul (818-835) vilken precis som Merwan i det gångna seklet lyckades vinna armeniernas respekt och tycke. Dessutom inföll hans regeringstid efter Haroun al Rashids (den rättvise) tid i Bagdad. Hovet i Bagdad badade i rikedom vid denna tidpunkt och detta resulterade i en mer liberal och frihetsälskande ställning.
Som Laurent påpekar: "Armeniernas (d.v.s. de armeniska furstendömenas) styrka och mod var inte tillräckligt för att förvandla deras självständighet till en enad makt. Armenierna samlade aldrig sina krafter och sin vilja för ett enat syfte." 44
Egentligen utgjorde dessa uppror bland armeniska furstendömen aldrig en organiserad rörelse, men skedde dock kontinuerligt. Efter att ha slagit ner upproret och återtagit dalarna vågade araberna aldrig anfalla den upproriska furstens bergiga huvudstad för att slå det avgörande slaget. De tog till en annan lösning och provocerade en annan furste mot den upproriska fursten, och med höga löften om upprorsmännens mark fick de dem att kriga med varandra.
På detta sätt kunde araberna genom de två armeniska familjerna Bagratouni och Artzrouni, sakta men säkert försvaga och förinta familjerna Mamikonian, Kamsarakan, Rshtouni och Gnouni.
Armenien mellan arabiska och östromerska imperierna
Det är värt att notera att Armenien under de två sekler som araberna befann sig i landet, med sina garnisoner i de stora dalarna och de förändringar som de lyckades åstadkomma bland de armeniska furstendömen, ändå lyckades behålla sina självständiga furstendömen och på så sätt förhindra araberna att erövra hela Armenien och framtvinga armeniska nationens kapitulation.
Armenierna kunde i sin kamp mot araberna och försöken att driva ut dem helt och hållet ur landet åtminstone fortsätta motståndet bland bergen. Samtidigt innebar grannskapet med Bysans ett ständigt hot mot araberna och tvingade muslimerna att bortse från en koncentrerad och långvarig strid (av samma sort som ryssarna förde under 1800-talet i norra Kaukasus) mot Armenien, en strid som möjliggjordes endast om man steg för steg kunde inta de stridande armeniska furstarnas fästningar, belägna på de höga bergen och eliminera dem.
Även Bysans försökte i sin tur att ta över Armenien och invaderade t.o.m. en del av landet under några av upproren. Armenierna begärde dock deras hjälp endast när de verkligen var i en ytterst svår situation och motsatte sig i övrigt närvaron av bysantinska styrkor i landet.
Religiösa motsättningar mellan Bysans och Armenien, misstron hos armeniska furstendömen, som stöddes av araberna men hotades av det bysantinska systemet med en mäktig centralmakt, och till sist Bysans policy om annekteringen av hela Armenien i sitt imperium, var alla faktorer som inte tillät en varaktig och komplett union mellan Armenien och Bysans.
|
