Det armeniska språket
Det armeniska språket hör till det indoeuropeiska språkträdet och utgör en egen gren i denna språkfamilj som är mittemellan de grekiska och persika familjerna. Detta språk är med största sannolikhet väldigt nära besläktat med det berömda frygiska språket vilket försvann under de tidiga åren e. Kr. Det var de två Orientforskarna Heinrich Petermann och F. Müller som för första gången bevisade det armeniska språkets indoeuropeiska ursprung.
Då det armeniska språket hade under årens gång importerat några av de persiska uttrycken, prefixen och suffixen eller till och med hela ord, så trodde man under en längre tid att armeniskan hörde till den persiska grenen av det indoeuropeiska språkträdet, men arbetet hos den tyske Orientforskaren, H. Hübschmann, om detta språk, vilket omfattade isolerandet av armeniska uttryck från de persiska, visade att det armeniska språket är en egen självständig gren i den indoeuropeiska familjen. 69
Armeniska har även importerat flera andra uttryck från andra språk. Majoriteten av dessa kommer från persiskan och infördes under den period då Persien styrdes av arsaciderna, vilka hade väldigt nära relationer med armenierna. Man kan även hitta grekiska uttryck i det armeniska språket som härstammar från den hellenistiska tiden influens i Mindre Asien och efter Alexander den stores erövringar, men även från armeniernas nära relationer med Rom (eftersom grekiskan var egentligen det administrativa språket i romarrikets erövrade områden i öst). Den största grekiska inflytelseperioden inföll dock under seklerna efter att Armenien antog kristendomen som statlig religion (år 301), då den grekiska kulturen hade ett stort inflytande över den armeniska.
Och till slut bör man nämna vissa ord och uttryck från franskan som kan påträffas i armeniskan vilka härstammar ända från tiden då armenierna kom i kontakt med korsriddarna.
Man ska även nämna påpeka det inflytande som de kaukasiska språken (georgiska o. dyl.) som har haft på armeniskan, språk som egentligen tillhör en helt annan intressant språkfamilj. Detta inflytande har för det mesta inneburit ändrande uttal av vissa konsonanter, t. ex. då bokstaven "d" har oftast uttalats som "t".
Alla dessa utvecklingar i det armeniska språket har förvandlat det till ett ytterst intressant och berikat språk ur språkvetenskaplig synpunkt, så att studeringen av det har attraherat flertal språkvetares intresse, forskare bland vilka man först och främst måste nämna den store franske språkvetaren A. Meillet. Den bok som denne store språkvetare hade tillägnat till studeringen av det armeniska språket användes till och med som läromedel vid mitten av 1900-talet. 70
E. Dulaurier har också visat sin del i forskningen om det armeniska språket meningsuppbyggnad, grammatik och dess olika stilar och påvisat detta språks anpassningsbarhet för bildandet av nya uttryck och dess kraft för skapandet av oändlig nya sammansatta uttryck, en egenskap som kännetecknar de flesta indoeuropeiska språk. "Medan de flesta österländska språk inte är kapabel till anpassning till de ständiga sociala utvecklingarna har det armeniska språket kunnat överleva och är lik en evig fontän ur vilken nya nödvändiga uttryck för vetenskapens eller samhällets utveckling ständigt sprutar ut. De allra mest konstlade och svåra uttrycken och tekniska termerna i våra språk används av armeniskan utan något större problem eller behov av användningen av främmande ord, utan endast med hjälp av deras egna existerande ordförråd." 71
Och till slut bör man skriva några rader om suffixen "ian" som kännetecknar de flesta armeniska efternamnen. Detta suffix verkar inte vara av ren armenisk härkomst utan är från persiskan och som användes för benämningen av den plurala formen av en sak eller person. Så om vi tar det armeniska efternamnet Mamikonian så är det benämningen på mamikonerna, d.v.s. en person tillhörande ätten Mamikon.
|
