Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 94 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Kungliga soldater: Ashot I, Smbat I och Ashot II

Efter att Ashot I, med vapen, befriade sig från främmande hot ägnade han all sin kraft åt att utvidga landet och öka välfärden och förbättra Armeniens ekonomi. 20 "Han beordrade att man skulle bygga nya städer, att jordbruket skulle befrämjas och genom bygge av nya vägar förenklade man handelsmöjligheterna". 21

Prins Ashots arbete fick ett otroligt gensvar hos det armeniska folket som hade återfått sin självständighet. Det hade samtidigt den negativa effekten att vissa nakhararer (speciellt i Vanand och Gugargh) som var avundsjuka på prinsens framgångar, gjorde uppror. Ashot lyckades dock enkelt slå ner dessa uppror.

Ashot försummade inte heller etableringen av kontakter mellan det Nya Armenien och andra länder; han reste personligen till Konstantinopel och undertecknade ett militärt avtal och ett handelsavtal med den bysantinska kejsaren. Kejsar Basil I la tydligen stor vikt på relationerna mellan sitt rike och Armenien. I ett brev, med titeln Ashot, kallar han honom "sitt älskade barn" och försäkrar Ashot att han alltid har ansett Armenien som Bysans närmaste allierad. 22 I gengäld skickade Ashot en armé, bestående av armeniska elitsoldater, för assistans till kejsar Basil I kriget mot bulgariska upprorsmän.

Ashot I dog på hemresan, år 891. 23 Armenierna återförde hans kropp till Armenien och gav honom en kunglig begravning i Bagaran, som då var Armeniens huvudstad. Han dog och begravdes, men han förevigades som grundaren till den ärofulla dynastin vars styre är symbolen för det självständiga Armeniens återuppståndelse.

Hans son, Smbat I, efterföljde honom på tronen (892-914). Även han, liksom sin far, möttes av fientligheten från Azerbajdzjans (nuvarande provinsen Azerbajdzjan i Iran och inte landet i Kaukasus) emirer, vilka var utsedda av araberna, men som aldrig erkände aldrig Bagdads policy om skapandet av ett självständigt Armenien och fortfarande såg Armenien som en undersåte, vilken de när som helst kunde plundra.

Azerbajdzjans emir, Afshin, använde Ashot I:s avtal med Bysans som en anledning för att anfalla Armenien. Smbat I ledde sina styrkor mot araberna och efter försvaret av sitt land började han en motoffensiv, ockuperade Dvin som var emirens högkvarter och tog flera av de arabiska ledarna till fånga. 25

Trots förlusten, anföll Afshin Armenien efter en kort period av fred. Smbat som hade överraskats av denna attack kunde samla sina styrkor och förintade den arabiska armén vid foten av #M-Aragatz (berget), 900-talet#Aragatz.

Efter denna förlust kom Afshin underfund med att han aldrig skulle kunna besegra Armenien på egen hand. Därför sökte han hjälp hos emiren i norra Mesopotamien, Ahmad. Deras arméer anföll Armenien, den ena från öst och den andra från söder. Smbat gjorde ett hopplöst motstånd mot dessa arméer som var flera gånger fler än hans och eftersom han inte kunde besegra dem tvingades han retirera steg för steg tills han kom fram till norra delen av Armenien, närmare bestämd till Taik (nuvarande Ispir), dit arabiska styrkor lyckats inte komma. Fienden lyckades dock omringa staden Kars, där Smbats hustru och son befann sig. Efter några månaders motstånd tvingades staden kapitulera och Afshin tog den kungliga familjen som gisslan (år 900). Efter Afshins död, återupptog hans bror, Yousef, relationerna med Armenien genom att först befria gisslan, men kort därefter bestämde han sig för att anfalla landet. Invaderingen och plundringen av Armeniens städer var under de gångna seklerna huvudkällan till de angränsande emirernas inkomst och de kunde inte bortse från denna tillgång. Smbat lyckades köra tillbaka Yousef under hans första anfall, men Azerbajdzjans emir lyckades att övertala furstendömen i Vaspourakan och några andra, som nu var Smbats undersåtar och istället för sina feodala rättigheter måste tjäna tronen, att anfalla den armeniske kungens styrkor.