Ärkebiskop i Hamburg-Bremen och son till greve Friedrich von Goseck och Agnes av adliga Weimar. Han blev så småningom kyrklig ombud i Halberstadt och underordnad till ärkebiskopen i Hamburg (1032). Senare utsågs han til domprost i Halberstadts katedral och sen ärkebiskop av Hamburg (1043 eller 1045) enligt kungligt påbud, med överhöget över större delen av Vend-områden, inklusive områden norr om Elbe.
Han är sannoliken den Adalbert som har nämnts som Italiens kansler under Henirk III tid år 1045. Vid allra början av sin episkopaliska karriär tog han upp den gamla kampen mellan Hamburg och Billings, under vilket han stödjades av Henrik III. Efter att ha stått på kejsarens sida i kampanjen mot Liutzi (1045), reste han tillsammans med kejsaren till Rom (1046). Vid valet av ny påve önskade Henrik III att Adalbert skulle få posten, men han vägrade och istället presenterade sin vän Suidger (Clement II) som kandidat. Han deltog i konverteringen av venderna och tre nya biskopdömen skapades, samtliga underordnade till Hamburg. Då startade Adalbert idén om en stor nordisk patriarkat med säte i Hamburg, men hans idé motarbetades ständigt. Kungarna i Norge och Sverige började skicka sina biskopar till England för invigning och Sven Estrithson, Danmarks kung, bad Henrik III och påven Leo IX om en egen ärkebiskop, vilket skulle innebära en stor förlust för Hamburg, vilket förlorade alla de områden som hade evangeliserats under de senaste två seklerna. Adalberts samtycke var nödvändigt i en sådan fråga, vilket han loavde bifalla med villkoret om förverkligandet av hans dröm om en nordisk patriarkat. Diskussionerna tog ett abrupt slut när både påven (1054) och kejsaren (1056) dog.
Under kejsarinnan Agnes styre förlorade Adalbert sin makt över hovet och den unge kejsaren Henrik IV föll under påverkan av Anno, ärkebiskop i Cologne. Trots den gamla fejden mellan Hamburg och Cologne, fick Adalbert kontrollen över Henriks utbildning, vilket resulterade i åsidosättandet av Anno. Som ursäkt för Adalberts iver för skapandet av ett patriarkat måste man påminna om att han hade offrat mycket i den kungliga tjänsten och hans inflytande var alltid för mer öppenhet och handlingarnas rättframhet, något som var i stark kontrast mot hans motståndares handlingar. Hans smickrande och hängivenhet gentemot Henrik var dock fruktsamma i denna strävan. Han tvingades sttiga ner från sin position år 1066 på grund av adelns avundsjuka, men återupptog sin roll som rådgivare åt Henrik IV år 1069. Hans inflytande över kejsaren tog endast slut med hans död år 1072.
