Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index personer
Abas I:
Abeghian, Manuk:
Abich, Hermann:
Abovian, Khatchatour:
Abrahamian, Ara:
Abu Bakr:
Adalbert:
Adjarian, Hratchia:
Afshar, Nader Shah:
Agassi, Andre:
Aghbalian, Nikol:
Aharonian, Avetis:
Ahura Mazda:
Al Rashid, Haroun:
Alazan, Vahram:
Alexander II, tsar:
Alexander III, tsar:
Alexander den store:
Ali, Mehmet:
Ali, Muhammed:
Alishan:
Amatouni, Hajk:
Amatouni, Vahan:
Anahita:
Ananyan, Vakhtang:
Andranik:
Andropov, Yuri:
Antigones:
Antiochos III:
Antonin:
Antonius, Marcus:
Apostata, Julianus:
Aramazd:
Arame:
Ararktsian, Babken:
Ardashir I:
Argishti I:
Argishti II:
Argoutian:
Ariobarzane:
Aristides:
Armenien, självständiga republikens gränser, 1918:
Arsalan, Alp:
Arsalan, Ghelich:
Arshak II:
Artanes:
Artashes I:
Artashes II:
Artashes III:
Artavazd I:
Artavazd II:
Artavazd III:
Artavazd V:
Artzan:
Artzrouni, Grigor:
Arzoumanian, Alexander:
Ashot I:
Ashot I, Bagratouni:
Ashot II:
Ashot III:
Astghik:
Atatürk, Kemal:
Augustus:
Aurelius, Marcus:
Avsharian:
Axidarés:
Ayvazovski, Hovannes:
Aziz, Abdul:
Aznavour, Charles:
FöregÃ¥ende sida Sida info Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Augustus
63 f. Kr. - 14 e. Kr.
Augustus (Gaius Octavius eller Gaius Julius Caesar Octavianus) befäste sitt grepp om makten genom att först ge bort den. Han avsade sina titlar och fick sedan senaten att återställa dessa i hans namn. Allt var, naturligtvis, ytterst försiktigt iscensatt och han var aldrig ens nära att förlora makten men hav ville gärna framstå som den "första medborgaren" (Princepes) och återställare av republiken än bara en annan i raden av militära dikaturer. De ämbeten som han övertog fanns redan i republiken; de hade bara aldrig hållts av samme man.

Lik Caesar innehade Augustus titeln Imperator, vilket gav honom kontrollen över militären. Men detta utökade han med ämbetet som tribunicia Potesta, i synnerhet beskyddare av underhuset. Detta ämbete hade skapats för att balansera senatens makt, vilket representerade aristokratin, och inkluderade befogenheter så som vetorätt mot senatorernas beslut. Det genialiska i detta drag var att medan hans föregångare hade endast kunna förbigå senaten genom endast illegala hotelser eller användning av våld, Augustus kunde göra det legalt, utan någon som helst otrevlig svärdviftande. Detta kan anses var något lik räven som vaktar hönsburen, men under Augustus tid verkade de romerska lägre klasserna mindre missnöjda, så det hela kan ha varit motsatsen också.

Augustus var en begåvad politiker, men han var inte mycket till en militärledare. Det mesta av hans tidiga segrar (inklusive besegrandet av Antinous och Cleopatra vid Actium) förverkligades av hans vän, Marcus Agrippa. Han var dock klok nog och ödmjuk för att inse sina brister och omge sig med kompetenta personer som Agrippa.

Sökandet efter en arvinge visade sig vara Augustus enda stora misslyckande. Han hade inte någon son utan endast en dotter (Julia). Han gifte bort henne till en rad män i hopp om att kunna ta fram en passande manlig arvinge. Först av dessa var hans systersson, Marcellus, som dog plötsligt utan att lämna något barn efter sig. Den andre var hans åldrige men fertile vän Agrippa, med vem dottern fick tre söner och två döttrar. När Agrippa dog, Augustus började söka efter en passande beskyddare för hans dottersöner. Hans blick fastnade på styvsonen Triberius, son från Augustus hustrus (Livia) tidigare äktenskap.

Tiberius var lycklig gift vid denna tidpunkt. Vissa kan ha betraktat detta som ett hinder, men inte Augustus. Han beordrade helt enkelt Tiberius att skilja sig, gifta sig med Julia och adoptera hennes barn. Tiberius gjorde det han beordrades motvilligt, men lämnade sedan Rom för flera år. Under dessa år dog två av sönerna av sjukdom under sina tidiga vuxenliv. Den trejde var en ytterst oälskvärd byracka, och skickades slutligen i exil av Augustus. Detta lämnade Augustus med en enda möjlig arvinge. Trots att han tyckte illa om Tiberius, adopterade Augustus honom officiellt år 4 f. Kr.

Många spekulationer fanns då (och existerar fortfarande) om att Livia hade en finger i de olyckor som hände Augustus arvingar. Enligt denna teori, Augustus började bli misstänksam efter att två av hans tre barnbarn hade dött. I hemlighet mötte han sin enda överlevande dotterson (i exil), men Livia fick reda på det. Hon besultade sig för att påskynda tronföljden, som den var, innan han kunde ändra sitt testamente och började mata honom med gift. När han insjuknade vägrade han äta något annat än de fikon som han själv plockade, så Livia började smörja gift på fikonen medan de hänge i trädet. Detta är en underbar teori och Robert Graves (författare till "Jag, Claudius" och "Guden Claudius") utnyttjade detta till det yttersta, men inga konkreta bevis finns som styrker det.

Augustus största bidrag till kesjardömet kan helt enkelt ha varit hans långa liv efter att han hade kommit till makten. Vid tidpunkten då han dog, 19 augusti 14 e. Kr., hade det funnits en kejsare på tronen under en sådan lång tid att för de flesta romare verkade normalt att hans ämbete skulle ges till hans arvinge.