Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 211 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dessa provinser erövrades också av ryssarna under det fjärde rysk-persiska kriget mellan 1826 och 1827. Detta krig startades av det snabba avancemanget av den outtröttliga prins Abbas Mirzas styrkor, vars antal uppgick till cirka 35 000 man och som gjorde ett blixtanfall mot städerna Gyumri (Alexandrapol) och Gandja (Elisavetpol). Dessa två städer föll nästan omedelbart i de persiska styrkornas händer. En vind av skräck blåste mot Tbilisi och man förväntade att vilken stund som helst skulle denna stad också falla. Men situationen ändrades med sex veckors intensivt och modigt försvar av fästningen i Shousha där stadens armenier tillsammans med fästningens garnison på begränsade 350 man under ledning av överste Reout stod emot den persiska armén 17. Motståndet förstärktes med den lysande segern den 2 december 1826 i Shamkhor som general Madatian åstadkom. Denna armeniske general besegrade den 10 000 man starka persiska armén med sina 2 000 man och återtog staden Gandja. 20

Sedan anslöt general Paskievitch, som hade utsetts till överbefälhavare för den ryska armén istället för den gamle Yermolof, sina styrkor på 8 000 man till Madatians armeniska styrkor. Den nye befälhavaren slog därefter mot Jerevans styrkor och besegrade dem i närheten av Gandja.

Året därpå, 1827, ockuperade Paskievitch staden Etchmiadzin och belägrade Jerevan. Sedan tågade han mot Nakhichevan och intog provinsen i juni månad. I augusti anlände perserna, under ledning av prins Abbas Mirza, till Jerevans slätt för att försöka tvinga ryssarna att sluta sin belägring, men besegrades i en strid vid staden Astarah. Slutligen, den 2 oktober, kapitulerade Jerevans garnison bestående av 4 000 man och 50 kanoner. Frivilliga armeniska infanterister och kavallerister deltog under hela denna kampanj och slogs sida vid sida med de ryska soldaterna. 22

Efter Jerevans fall fortsatte Paskievitch mot Tabriz och förberedde sig för att fortsätta ända till Teheran. Men Persiens shah gick med på att underteckna Turkmantchai-avtalet (februari 1828). Enligt detta avtal återfick perserna de armeniska provinserna Jerevan och Nakhichevan av Ryssland och betalade nära 2 000 000 rubel i krigsskadestånd.

Innehållet i en av punkterna i Turkemantchai-avtalet gick ut på att armenierna som fanns kvar i persiskkontrollerade provinser hade rätten att flytta till de provinser som nu hade hamnat under ryskt styre. På grund av denna punkt flyttade nära 35 000 armenier, främst från Salmas och Urmia, till Östarmenien och bosatte sig där. 23 Det är värt att påpeka att som följd av att man insisterade på att genomföra denna punkt avseende de armeniska kvinnorna vilka befann sig i shahens harem och ville flytta till Östarmenien, mördades Griboyedof, Rysslands ambassadör i Teheran, av folket. 25

Ett av de viktigaste resultaten av detta avtal var att en stor del av Armenien hamnade under Rysslands styre. En viktig del av det armeniska folket försågs hädanefter med trygghet och ordning och, i kontakt med Tsarryssland som trots sina nackdelar var mycket modernare än någon annan region i Asien, fick en större möjlighet till utveckling och framsteg inom olika områden. Denna utveckling och dessa framsteg visade snart att den andra delen av armenierna som befann sig under turkarnas styre hade en outhärdlig tillvaro.

Rysslands entré i Kaukasus och Armenien hade även en geografisk betydelse som inte var mindre viktigt än det vi redan har beskrivit, då den fick slut på den armeniska nationens förvittring. Detta förfall hade drabbat den ända sedan 1000-talet, då i och med de turaniska stammarnas styre över Mindre Asien, ett område som var förknippat med den grekiska civilisationen och förenade Armenien med väst, hade försvunnit. Armeniens förfall, mitt i en värld som var så gott som enbart muslimsk med undantag för Georgien som självt var omgivet av muslimska nationer, upphörde med Rysslands frammarsch i början av 1800-talet.

Denna ockupation av Kaukasus var också av stor betydelse för Ryssland. Vi vet att gruvrikedomarna i Kaukasus har utgjort en av grunderna för Rysslands ekonomiska styrka. Om själva Kaukasus bör man säga att med tanke på dess geografiska läge och historiska bakgrund så har den spelat rollen som en viktig bro för Ryssland och öppnat vägen för det mot Mellanöstern och främre Orienten.