I förverkligandet av denna policy stötte Ryssland, under 1800-talet, ständigt på hinder i form av England och Österrike-Ungern.
Det var just fientligheten från England och Österrike som under 1800-talet förhindrade Ryssland att krossa det ottomanska imperiet. Ryssland var tillräckligt mäktigt för att, på egen hand, slå sönder det ottomanska imperiet men tvingades ständigt att räkna med att turkarna skulle kunna kalla på engelsmännens hjälp och placera dem i sundet. Å andra sida innebar Österrike-Ungerns ägande av området Galisi och Transsylvanien att vid ett ryskt avancemang över rumänskt territorium och över andra länder på Balkan mot Konstantinopel så kunde man anfalla ryssarna från sidan.
Och Frankrike som vid slutet av 1700-talet, för bibehållandet av balansen i Europa, har försvarat det ottomanska imperiet mot Ryssland och Österrike, ändrade sin policy under första hälften av 1800-talet. 28 Frankrike, försåg inte bara grekerna med stor assistans i deras väg mot självständigheten, utan beskyddade även Egypten under Muhammed Alis tid då fransmännen hade ett större inflytande än turkarna i Egypten.
Det är dock sant att Napoleon III senare drogs in i Krimkriget mot Ryssland (1854-1856). Men 1860 var Frankrike den traditionella beskyddaren av kristna katoliker inom det ottomanska imperiet (precis som Rysslands roll gentemot kristna ortodoxa). För att få slut på massakrerna på kristna "marunier" i Libanon ingrepp Frankrike militärt och tvingade det ottomanska styret att ge denna grupp någon sorts självstyre.
Två år senare, 1862, ingrep Napoleon III framgångsrikt i frågan om armenierna i Zeitoun, ett självständigt område som bestod av armeniska militära grupper och var likt ett armenisk Montenegro vilken Höga portenn ville krossa helt. 29
Denna politiska linje som Frankrike följde under julimonarkin och även det andra kejsardömet var precis den som Guizot hade beskrivit när han sa att: "Varje gång en ny nation dyker upp i Orienten, med chans till överlevnad, bör Europa ta dess hand och leda den under dess första steg." Och målet för denna stora policy var att inte tillåta att sönderfallet av det ottomanska imperiet skulle sluta med utvidgningen av de andra stormakterna, utan vara en fördel för den del av Orientens folk vilka Frankrike ville bereda möjligheten att stå upp i väntan på den dag då de kunde skapa en självständig nation. 30
De viktiga händelser som fram till 1876 resulterade i skapandet av östfrågan kan sammanfattas enligt följande: Under grekernas kamp för självständighet (1821-1828) klev Ryssland, England och Frankrike in i bilden till grekernas fördel och grundandet av en självständig grekisk stat är i verkligheten resultatet av Rysslands seger över det ottomanska imperiet (1828-1829).
Under de efterföljande tio åren förvandlades scenen till en plats för kampen mellan Egyptens kronprins, Muhammed Ali, och det ottomanska styret. Muhammed Ali lyckades, med hjälp av Frankrike som hade stort inflytande i Egypten, att åsamka stora förluster hos turkarna och ockupera Syrien. Sultanen, som inte hade någon utväg, kallade på ryssarnas hjälp och undertecknade Hunkiar Iskelessi-avtalet (1833), enligt vilket Ryssland tilläts ha ett oerhört stort inflytande i det ottomanska imperiet.
|
|
|
