Det ottomanska imperiets försök till reformer
Europeiska stormakter, och i synnerhet de som i likhet med England försvarade det ottomanska imperiets politiska och geografiska helhet, skulle med tiden komma underfund med att det enda sättet att hindra imperiets sönderfall var reformer.
Turkarna själva hade fr.o.m. 1800-talets början försökt att med moderniseringen av militära och administrativa institutioner förstärka sitt rike. Sultan Mehmet II som var en sann stor regent (vars moder var en fransyska vid namn Aime Dubac de Rivery, från Martinique, som pirater hade rövat bort och sålt till det ottomanska sultanens harem) införde en rad reformer, bl.a. då upplöste han janitsjarerna och skapade en organiserad och modern armé enligt europeisk modell.
Men eftersom reformer inom regeringen ansågs vara en förändring i imperiets yttre utseende, insisterade europeiska de stormakterna att reformer skulle utföras för förbättringen av levnadsvillkoren hos imperiets kristna befolkning vilka befann sig under etablissemangets förtryck.
Efter stormakternas påtryckningar, utfärdade sultan Abdul Medjid, efterträdare till Mehmet II, med hjälp av en av sina reformvänliga vesirer, Reshid Pascha, ett order år 1839 under namnet "Hatti Sherif" enligt vilket imperiets invånare, oavsett etnisk tillhörighet eller religion, omfattades av liv- och egendomssäkerhet. 47
Men precis som Albert Vandal har påpekat var "Hatti Sherif" inte någon lag som följde en positiv och konstruktiv linje utan blott ett otillfredsställande utrop och åstadkom absolut eller så gott som ingen positiv ändring och om möjligt så innebar den mer skada än nytta. I reformens namn förstärktes regeringen genom centralisering, vilket i sin tur innebar en minskning av antalet självstyren inom imperiet där vissa av dessa styren var platser där förtryckta grupper hade hittat en tillflyktsort undan centralmaktens trakasserier. I verkligheten drog regeringen sin jämna förtycksvåg över hela imperiet och gjorde så att massornas situation förvärrades och inte tvärtom. 48
Den enda synbara förändringen som "Hatti Sherif"-ordern medförde var skapandet av en modernare organiserad armé och omorganisationen av regeringens administration. 49
Som följd av Krimkriget tvingades sultanen, under påtryckningar från Frankrike och England, att utfärda en reformorder. Egentligen "ville dessa två stater, som hade räddat ottomanerna i Sebastapol, inte rädda imperiet i dess dåvarande skick". 50
Denna nya reformvänliga order som är känd under namnet "Hatti Homayoun" och utfärdades den 18 februari 1856 var ett nytt steg framåt men fortfarande endast på pappret. Ordern var löften om frihet åt imperiets alla undersåtar och jämlikhet inför lagen åt alla. Enligt ordern skulle personskatterna avskaffas och lokala råd skapas och den kristna befolkningen skulle ges rätten att ägna sig åt vilket yrke som helst och kunna inneha valfritt ämbete som vilken muslim som helst.
Men även denna order blev, precis som den förra, utan effekt. Personskatterna indrevs fortfarande men nu under namnet avgifter avseende frisedel för värnplikt, de lokala råden sammansattes så att samtliga hade en majoritet av turkar, även på platser där turkarna var i minoritet, kristna valdes inte till viktiga ämbeten utan gavs enkla arbetsuppgifter och till sist blev reformerna rörande skattesystemet vilka avsåg avskaffandet av uthyrning av de lokala indrivningsplatserna aldrig verklighet.
|
|
|
