År 1827 räddades Grekland (som vid denna tidpunkt hade så gott som återerövrats av turkarna) i sjöslaget Navarin, ett krig i vilket engelska, franska och ryska krigsmaterial förintade de ottomanska och egyptiska krigsskeppen och då av en fransk styrka intog Morce (i Ploponz).
Men det var kriget 1828-1829 mellan Ryssland och det ottomanska imperiet som resulterade i Greklands officiella självständighet och tvingade sultanen att erkänna det nya och självständiga landet Grekland.
Rumänska hertigdömen utnyttjade sitt geografiska läge och gjorde uppror vilket gav Ryssland möjlighet till att under många av sina krig mot det ottomanska riket (1808-1812, 1828-1829, 1853-1854) ockupera dessa hertigdömen och installera självständiga regeringar där.
Med varje tillbakadragande från erövrade områden, vilka ryssarna tog i dessa krig, tvingade de i gengäld nya befogenheter för rumänerna från sultanen och till slut alla resulterade dessa befogenheter i skapandet av ett självständigt Rumänien (1856).
Montenegro, som är ett bergigt landskap och hörde till de ottomanska erövringarna i främmande land och räknades i princip som ett självständigt land, uppnådde statusen som ett suveränt barondöme år 1851, under ledning av sin ledare Danilo. Sultanen skickade en armé till Montenegro för att bestraffa upprorsmakarna men Ryssland tvingade honom att återkalla armén (1852).
Alla dessa händelser och motstånd är fulla av upplysande information och skiljer sig inte mycket från den armeniska motståndshistorien i förbättring av deras eget öde. Paul Rohrbach har sagt: "Det armeniska folkets nationella uppvaknande och dess innersta strävan kan inte ses på något annat sätt än de nationella rörelserna i Grekland, Serbien och Bulgarien, massor vilka under 1800-talet med hjälp av Europa lyckades grunda självständiga stater."
Historien om Balkans folk innehåller flera nederlag och tillfällen då deras allierade övergivit dem. R. Guttiet skriver det följande om detta: "Hur många gånger tror ni att serberna har stridit åt det Habsburgska kejsardömet i hopp om att få sin självständighet och hur många gånger har de förråtts? Förutom alla dessa tillfällen har de även drabbats av precis samma sak i Sistora-freden år 1791." 60 30 år senare, d.v.s. 1821, när ryssarna utnyttjade dem i kriget mot turkarna lämnades de åt sitt öde i och med det separata avtal som ryssarna ingick med turkarna.
Motsättningarna som vi kommer att stötta på hos armenierna och svårigheterna med att strida som en organiserad styrka hos en nation vilken saknar en egen regering syntes även hos grekerna under deras självständighetskamp. År 1827, dagen innan de europeiska stormakterna skulle göra sitt avgörande ingripande till grekernas fördel, skrev den franske amiralen de Rigny det följande om grekernas interna konflikter och motsättningar: "Den 13 januari 1827 Jag vågar påstå att när det kommer till förhandlingar i Greklandsfrågan så måste man nästan förhandla i deras frånvaro. Det kommer de att tjäna på." 62
Historien om den interna situationen hos grekerna, serberna och bulgarerna, efter deras självständighet, är också full av perioder av kaos och parlamentariska och interna konflikter fram tills den tidpunkt då en mäktig makthavare så som Stamboulog i Bulgarien, Vénizélos i Grekland och Pachitch i Serbien fick sina nationer på bättre tankar. 66
|
|
|
